Maräng grädde maräng

Sedan jag gav mig i kast med historiska kläder för ett par år sedan (jag sydde en medeltidsoutfit till semestern på Medeltidsveckan 2918) har jag en helt kärlek till att handsy .

Jag som alltid frynt lite på den mentala näsan åt den tråkiga medeltiden blev hooked. Trodde inte att det tålamodet var för mig. Men att handsy gjorde att jag hann ändra mig innan jag behövde sprätta. Att jag kunde sy även utan min dundrande symaskin.

I gruppen historiska kläder på Facebook såg jag HANDSYDD SMOCK.

Jag har aldrig sett nåt snyggare. Det är fluff! Men det är också lite rustikt. Det är romantiskt. Men det har också potential. Fräsighetspotential.

Det är något med mängden oregelbundna veck som bryter den styva bomullsväven. Det är något med att känna sig lite som en riddare och lite som en catwalkprinsessa.

Rastade klänningen på nyår. Gjorde som i Köpenhamn och kombinerade med sportbyxa och jordgubbstrumpa.

Jag följde Katafalks beskrivning . Mätte “ganska noga med linjal” en prickrad och ritade prickar med blyerts. Varje smockrad på livet är 3 eller 5 rader. Efter den första linjalduttade så prickade jag på fri hand, och sydde sedan alla stygnen med vaxad lintråd.

För att veta hur många procent tyget skulle krympa av smocken gjorde jag en provbit med samma smockmönster (avstånd mellan prickar) så att jag kunde kalkylera mitt mönster.

Nedpackning

Varje gång jag varit på träslöjdskurs med fokus på handverktyg läggs stor vikt vid att man måste lära sig att slipa och bryna sina verktyg så att de ska vara vassa. För vasshet är den viktigaste faktorn om man ska lyckas skära i nåt så pass hårt som trä.

Om man har vassa knivar, eller bara många, kan det vara en nackdel att förvara dem i en liten necessär. Både för att man lätt skär sig när man tafsar runt den efter den bästa skedkniven, och för att man vill skydda deras eggar från att skadas mot varandra.

Sagt och gjort. I den berömda tygkistan fanns detta kraftigt bomullstyg, canvas-ish. Viola Gråstens “Casa” med knytband från Odd Molly (rester från en slaktad blus).

En enkel konstruktion med 10 cm djupa och 5 cm breda fack längs ena kanten och tillräckligt med tyg för att vika över och sen rulla ihop och knyta en rosett.

Och när man har öppnat är det bara att välja och vraka. Olle passade på att höra nya kartongfodral till ett par av knivarna, en saknade helt och en hade ett i näver som helt gett upp.

Nu jag man sugen på mera karvsnitt, och kanske en krympburk!

En sommarklänning

När killen i kiosken skämtsamt frågade om jag förutom salt kola och jordgubb ville ha regnbågsglassen fattade jag ingenting och svarade barskt men glatt att den lämnar jag till barnen.

Tio minuter senare rasslar det till, och den här gången är det inte en duva som letar skatter i buskagen utan kopplingar i min hjärna som nåt fram till varandra:

Min klänning är ju för sjutton en jäkla regnbåge!!!!

Ännu ett fynd i tyglådan. Tror mamma köpte det som gardintyg till stugan, men något stoppade henne från gardinprojektet och jag fick ta över några meter glassrandigt.

Det är inte helt lätt att frifräsa en fungerande omlottringning i vävt tyg. Lärde mig den här gången att både stryka fast lite vlieseline och sy en infodring för att den inte skulle flärpa upp. Sen är det insnitt i sidorna och en lätt utställd kjol. Hål i ena sidan för att kunna knyta banden.

Passade i Hagaparken och jag hoppas den ska passa på stranden!

Kortbyxor

Det är sommarnatt på balkongen. Äntligen har den förvandlats till en lummig fristad, efter dagens dallrande värme och vårens karga kyla.

Och jag har nya shorts.

Shorts kan vara svårt. Kännas avklätt och oseriöst. Men med ett fybd från tyglådan och Merchant and Mills mönster The Strides känner jag mig både korrekt och kul. Det är riktigt seriösa doningar, med fickor och veck och hällor och gylf.

Det här hotet om att sommaren som ska sådär varm och evighetslång som 2018 gjorde nåt med min syförmåga. Eller egentligen med min sprättförmåga. Någon sa: “att sy är att sprätta”. Att gilla att sy är egentligen att gilla att klippa trådar, pressa sömmar, nåla – och att behöva ändra. Det vill säga sprätta.

Jag har en “ny” sprätt från 2005 som jag alltid sticker mig på. Min bästa sprätt är den jag stulit från mammas syskrin. Förlåt!

Och jag sprätter vidare. I sommarsol. Med sommarklänningar av tyglådefynd och jeanskjolar i skallen.

Härmapa i Rodebjerblus

Ibland funderar jag på hur mycket jag egentligen påverkades av att jag bodde i det distrikt där Piratpartiet var allra mest framgångsrika i EU-parlamentsvalet 2009 (Ryd i Linköping). [insert evigtsscroll när jag letar efter en bra bild på mig i Ryd]

Okej det här är väl preskriberat och antagligen ingen som ville återse och frågan är om det verkligen är overallfestande och torrentprogram som ligger bakom min drivkraft att kopiera. Eller om det är en hård kärna av DIY-estet som finns innanför allt kött?

Hur som helst. Om man tillhör segmentet köpstark klädintresserad kvinna så vet man att Rodebjer är ett jäkligt hypat och allmänt underbart klädmärke. De gör återkommande en skitfin blus som heter Tennesse Twill

Jag ville ha en egen. Men slippa köpa en. Dessutom hade jag ett skitfint sidentyg i tyglådan som jag fått av Olles moster Gullög.

Sagt och gjort. Jag frågade Victoria om hon kunde spana in detaljerna på sin TT och baserat på det gjorde jag en noggrann skiss.

Jag använde en befintlig monki-klänning som mall för att fånga ungefärliga mått, och formen på pingvinärmen.

Att sy är för mig att aktivt dela upp momenten, vissa saker är härliga att ägna sig åt typ 20 timmar åt gången. Men att sy tycker jag 80 minuter är ett bra maxtak. Man får göra en sak i taket. Tex stryka och nåla jättelånga band.

Det är viktigt att prova så man hinner upptäcka att man satt midjan 20 centmenter för långt ner.

Sen plötsligt var den klar!

Känner spontant att jag vill ha den jämt. Så får väl undvika tomatsås och rödvin framöver 😦

Ha en skön sommar i era polyesterplagg – jag ska jäsa på balkongen i min sidenpiratkopia 🏴‍☠️

Den eviga drömmen om kapselgarderoben

Det är trendigt att ha en kapsel-garderob. Några få och älskade plagg som passar jämt. Det går i linje med minimalistiska ideal och planetens behov av drastiskt minskad shopping. Idealet med kapselgarderob passar verkligen inte för mig, som snarare försöker bygga en garderob baserat på knas-plaggen. Så därför är det egentligen underligt att jag föll för Merchant & Mills mönsterbok “The Workbook”. Den innehåller bas-mönster för bas-kläder i rejäla, men naturligtvis helt underbara tyger. Och det är en utmaning att inte falla pladask.

Det är väldigt rena linjer, knappt ens en krage. Jag upplever det som ännu enklare än t ex Nygårdsanna. Såklart man vill leva i idén om att tillbringa året under lager av Merchant & Mills.   Helst sydda i bohemiska lyxtyger – supermjuk kashmir, frasigt siden, rejält ylle, krispigt och snyggskrynkligt bomull, smickarande viskos. Egentligen behöver man bara skrolla i Merchant & Mills tygavdelning för att bilda sig en uppfattning.

Jag har sytt tre plagg från boken.

Fladdriga brallan – The Strides

Jag börjar med min favorit. Byxorna “The Strides” är sydda i ett alldeles för billigt linnetyg från Ikea, fickorna från en stuvbit från en kimono jag anskaffade i Los Angeles 2014 men kortade av.

De har en imponerande vidd, sitter högt och då jag även gjort dem på gränsen till för långa känner man sig som en käck och modärn byxpionjär från för längesen.

Det var jättekul att sy ett så pass avancerat plagg som byxor med fickor och gylf ändå är.

Om jag skulle sy dem igen tror att jag skulle göra dem lite mindre på alla håll. Byxorna är det av de tre plaggen som jag använt mest.

Midjekorta omlottblusen – Heron Top

Blusen “Heron Top” är sydd i en gammal älskad köksgardin med krasse-mönster. Det är uppenbart att fler i min familj har haft drömmar om Monets trädgård. 

img_32921

Jag tycker att den blev väldigt stilig med allt rynk fram, men tyvärr är mönstret alldeles för kort i midjan för att passa min kroppsform . Jag gav således bort den till min syster Lovisa som föga förvånande bär den med klass och stil.

Stadiga linnet – Bantam Vest

img_20190719_154012_265

Jag köpte ett helt sinnessjukt sidentyg på Medeltida jul-marknaden i Visby i vintras. Det är en reproduktion av nåt flådigt tyg som eventuellt är tapet eller liknande i något svingammalt tyskt slott. Jag köpte det sista på rullen och fick ett bra pris.

Av tyget sydde jag något så otidsenligt som en partytopp.

Mönstret är väldigt rejält, särskilt med detaljen att man syr in sömsmånen så den blir osynlig (verkar heta nåt med franska sömmar på engelska). Om jag syr ytterligare linnen enligt denna modell kommer jag nog välja ett mer följsamt tyg med mera fall – nu kompenserar de fladdriga brallorna på bilden ovan för det historiska sidenets totala prålighet.

Kapsel schmapsel

Sammanfattningsvis misslyckades jag med att göra plagg som matchar med varandra och således har jag fortfarande inte någon minimalistisk garderob. Men det var inte desto mindre kul att sy de här plaggen!

 

Arty in kepa och kimonokavaj

marimekko 1

Detta är plagget som fick mig att skaffa livets första svarta polo.

Få plagg lyckas kombinera känslan av lekfullhet och stilighet som kimono-kaftan-jackan.

Traditionen bjuder att man får ha vilka mönster man vill vad det verkar. Konstruktionen av diverse fyrkanter och att den sys av ett stumt tyg gör det enkelt att göra sin egen variant, samtidigt som den uttrycker en viss stringens.

Vintage kimono

Haori-jacka

Jag utgick från Karin Konstgrepps pedagogiska och otroligt pragmatiska beskrivning “DIY: Sy en kaftan” men kortade mönstret något.

I min tyglåda låg ett tryckt tyg från Marinmekko som jag fått i födelsedagspresent förra sommaren och tryckte (no pun etc). Bra present för övrigt!

Resultatet passar bra till jeans!

marimekko 2

Att handsy kanterna med enkla förstygn lyfter det mesta tycker jag. Använder knappnålhålstråd som är ganska mycket tjockare än sytråd.

marimekko 4