November 2019 – Utbroderat

Generalrepetition

Det är konstigt att man i IT-branschen (i vilken jag tjänar alla mina pengar) är så himla stolt över det man kallar moderna arbetssätt dvs att testa sig fram och inte lägga hundra år och hundra miljoner på en grej som man inte vet om den funkar.

I alla andra verksamheter jag känner starkt för är det helt otänkbart.

Man klipper inte i det dyra tyget innan man gjort en toille.

Man kan sticka ärmar och allt möjligt längre eller kortare för att passa kroppen.

Man repeterar och bjuder in provpublik. Innan den stora premiären. Den är imorgon. Det känns förbannat fint och pirrigt!

Det inre Paris

Vi kommer alltid ha Paris

Vi kommer alltid ha vår fantasti

Vi kommer alltid ha lunchpromenad

Vi kommer alltid ha sten i skon

Vi kommer alltid ha drömmar

Slätstickning är inte som att skriva

I påskas började jag sticka legendariska “Siri” – ett jättevackert mönster av Linnéa Öhman. Jag började kanske 4 gånger men fick liksom aldrig rätt på hur maskorna i bladmönstret skulle luta sig mot varandra. Sen påminde jag mig om att volanger är en underbar uppfinning och att The Westrand Sisters har ett bedårande mönster där en volang är precis i blockfånget. Koftan som heter Solange.

Jag har stickat den i varmt rosa Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri, vilket såklart är en ljuvlig bekantskap.

Det är mycket slätstickning i Koftan Solange. Det är det. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Man jublar när man får göra förkortade varv, raglan-minskningar eller när man ÄNTLIGEN kommer till volangen. Bara för att inse att volangen är ännu mer tid för mindfulness. Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Aviga och räta. Oändliga rader. Har aldrig tidigare i livet haft så många maskor på stickorna som i den här volangen.

Ibland får jag lite credd för att jag är så himla kreativ som håller på med slöjd. Jag älskar såklart den kredden! Men sen jag började en skrivkurs, och sen jag började pratade mer om skrivande med mina skrivande vänner inser jag att stickning (och i synnerhet slätstickning) är väldigt lättsamt i jämförelse.

När jag skriver (jag bekantar mig med att skriva dramatik, för teaterscenen) måste jag känna in mig med mina karaktärer, jag måste fundera på vad som ska hända, jag måste låta det som ska hända gestaltas i det rollerna säger, det som sägs måste kännas äkta. Jag måste koncentrera mig. Jag blir självmedveten och känner mig sårbar. Undviker skrivplatser där det känns som nån kan läsa över min axel. Undviker definitivt att skriva när mycket annat (ni vet arbetslivet till exempel) snurrar i huvet.

Mina skrivande vänner har det också såhär. Även om de såklart kan förhålla sig mer professionellt till sina texter har de också saker som snurrar och surrar. Jag tjatar ibland på dem att de måste skriva. Tänker att jag kan ju hålla på med mitt varje kväll.

Och jag ska väl fortsätta tjata. Men jag ska inte jämföra mera. Ska skriva lite mer själv istället.

Tidlöst är en bluff

Varför säger alla att de vill ha ett tidlöst kök. Ett tidlöst hem. En tidlös design?

(Är tanken att om man är tidsresenär och hamnar hemma hos dem ska man inte kunna vara helt säker – är det 1200-tal eller 2010-tal?)

Och i nästa andetag föreslår de det minst tidlösa som finns. Vita väggar, vita skåp och vita golv.

Finns det något egentligen som andas 2010-tal mer än vitt vitt vitt? Innan dess hade vi den tidlösa fondväggen, som kunde vara knallröd eller kanske soft cappuchino. Innan dess var det väl svampat i tidlöst orange på en botten av gult. Och innan dess har jag tyvärr ingen aning.

Varför tror vi att det mest tidsbundna vi har är giltig smak till evigheten och tillbaka?

Och varför hänvisar vi till det tidlösa idealet när vi vill spara på krutet och skala av, skala av, skala av? Är minimalismen (som ideal, inte av nöd) tidlös? Okej nu kanske vi måste börja prata om asketer, mystiker och diverse munkar. Kanske håller inte min tes hela vägen. Jag vill bara att ni funderar ett varv till på om helt vita kök verkligen är ett stilideal som kommer kännas giltigt forever.

Här nedan kommer ett gäng svingamla inredningsdetaljer från nåt gammalt åbäke till gård i Hälsingland som jag kollade på i somras.

Färgning starter-kit från Anna

Min vän Anna höll på att flytta till London tidigt i höstas och kunde inte ta med sig allt. Hon frågade om jag ville ha ett starter-kit för växtfärgning.

Det ville jag!

Jag tog med mig några påsar med blandade torra skal, blommor, vass-ax och ollon och en burk med järnvatten till ett hus i nordvästra Värmland där det fanns utrymme i tiden och i skallen för att testa lite ovana grejer.

Innan färgning rullade jag in diverse grejer i sidentyger och klippte till lite random bitar av ljust ylletyg (båda sorterna rester från brudjackan)

Rosa siden färgat i granatäpple, lökskal, vass doppad i järnvatten

Rosa siden färgat i granatäppleskal, lökskal och svarta stockrosor

Ull färgat i granatäppleskal och lökskal.

Att tänka att man inte bara kan påverka sina kläder utifrån hur man stylar dem utan också med tanke vilken färg de har. Och att den färgen kan vara föränderlig. Det är ett nytt tankesätt för mig.

Just nu är de här sidenbitarna mest två små scarves som jag ibland har i håret. Men jag tror det kommer mera.