Rapporter och observationer
Ibland är det bara en frans som saknas.
Den väldigt brittiska kjolen hade blivit en jacka. Men ändå var det nåt som gjorde att jag aldrig tog den på mig.
Såklart var den beige omständigheten en försvårande faktor. Beige har aldrig varit min färg.
Som vanligt drömde jag om cowboys. Det är en utskälld och många gånger urvattnad estetik. Men den är svår att motstå. Och den förordar fransar.
Sagt och gjort. Som fransallabim.
Varje gång jag varit på träslöjdskurs med fokus på handverktyg läggs stor vikt vid att man måste lära sig att slipa och bryna sina verktyg så att de ska vara vassa. För vasshet är den viktigaste faktorn om man ska lyckas skära i nåt så pass hårt som trä.
Om man har vassa knivar, eller bara många, kan det vara en nackdel att förvara dem i en liten necessär. Både för att man lätt skär sig när man tafsar runt den efter den bästa skedkniven, och för att man vill skydda deras eggar från att skadas mot varandra.
Sagt och gjort. I den berömda tygkistan fanns detta kraftigt bomullstyg, canvas-ish. Viola Gråstens “Casa” med knytband från Odd Molly (rester från en slaktad blus).
En enkel konstruktion med 10 cm djupa och 5 cm breda fack längs ena kanten och tillräckligt med tyg för att vika över och sen rulla ihop och knyta en rosett.
Och när man har öppnat är det bara att välja och vraka. Olle passade på att höra nya kartongfodral till ett par av knivarna, en saknade helt och en hade ett i näver som helt gett upp.
Nu jag man sugen på mera karvsnitt, och kanske en krympburk!
Samarbete mellan mig (broderi), Tranströmer (dikt) och vad jag gissar är Olles farmor (bildväv).
Det är ett evigt tjat om ramar. Hur de främjar kreativiteten. Och det är väl helt enkelt för att det är sant.
Och det är ett avigt tjat om Tranis. Och det är väl helt enkelt för att han har rätt?
Jag sprättar och repar. Det är konstigt. Det är inte min grej ™️. Jag lägger till. Gör klart. Är klar.
Men nu river jag upp. Tänker om. Testar nåt annat. En kjol blir en kavaj. En klänning blir en annan klänning. En annan klänning får en krage. En skjorta tas isär. Hur ska den sättas ihop?
En tio år gammal halsduk repas upp. Den var ändå för bred. För kort. För varm. För tjock. Men gotlandsgarnets fluff älskar jag ännu. Också svär jag lite när det tovat ihop sig. Sliter. Lär mig att en lätt hand är ibland ännu mer effektiv än en stark.
Det är trendigt att ha en kapsel-garderob. Några få och älskade plagg som passar jämt. Det går i linje med minimalistiska ideal och planetens behov av drastiskt minskad shopping. Idealet med kapselgarderob passar verkligen inte för mig, som snarare försöker bygga en garderob baserat på knas-plaggen. Så därför är det egentligen underligt att jag föll för Merchant & Mills mönsterbok “The Workbook”. Den innehåller bas-mönster för bas-kläder i rejäla, men naturligtvis helt underbara tyger. Och det är en utmaning att inte falla pladask.
Det är väldigt rena linjer, knappt ens en krage. Jag upplever det som ännu enklare än t ex Nygårdsanna. Såklart man vill leva i idén om att tillbringa året under lager av Merchant & Mills. Helst sydda i bohemiska lyxtyger – supermjuk kashmir, frasigt siden, rejält ylle, krispigt och snyggskrynkligt bomull, smickarande viskos. Egentligen behöver man bara skrolla i Merchant & Mills tygavdelning för att bilda sig en uppfattning.
Jag har sytt tre plagg från boken.
Jag börjar med min favorit. Byxorna “The Strides” är sydda i ett alldeles för billigt linnetyg från Ikea, fickorna från en stuvbit från en kimono jag anskaffade i Los Angeles 2014 men kortade av.
De har en imponerande vidd, sitter högt och då jag även gjort dem på gränsen till för långa känner man sig som en käck och modärn byxpionjär från för längesen.
Det var jättekul att sy ett så pass avancerat plagg som byxor med fickor och gylf ändå är.
Om jag skulle sy dem igen tror att jag skulle göra dem lite mindre på alla håll. Byxorna är det av de tre plaggen som jag använt mest.
Blusen “Heron Top” är sydd i en gammal älskad köksgardin med krasse-mönster. Det är uppenbart att fler i min familj har haft drömmar om Monets trädgård.
Jag tycker att den blev väldigt stilig med allt rynk fram, men tyvärr är mönstret alldeles för kort i midjan för att passa min kroppsform . Jag gav således bort den till min syster Lovisa som föga förvånande bär den med klass och stil.
Jag köpte ett helt sinnessjukt sidentyg på Medeltida jul-marknaden i Visby i vintras. Det är en reproduktion av nåt flådigt tyg som eventuellt är tapet eller liknande i något svingammalt tyskt slott. Jag köpte det sista på rullen och fick ett bra pris.
Av tyget sydde jag något så otidsenligt som en partytopp.
Mönstret är väldigt rejält, särskilt med detaljen att man syr in sömsmånen så den blir osynlig (verkar heta nåt med franska sömmar på engelska). Om jag syr ytterligare linnen enligt denna modell kommer jag nog välja ett mer följsamt tyg med mera fall – nu kompenserar de fladdriga brallorna på bilden ovan för det historiska sidenets totala prålighet.
Sammanfattningsvis misslyckades jag med att göra plagg som matchar med varandra och således har jag fortfarande inte någon minimalistisk garderob. Men det var inte desto mindre kul att sy de här plaggen!
Utbroderat 