Är det verkligen semester att konfronteras med alla känslor det innebär att vara nybörjare?
Jag övar mig på skärandets ädla konst på Sätergläntans institut för slöjd och hantverk under ledning av Jögge Sundqvist. Det är en fröjd att slippa morrande maskiner. Och det är assvårt att styra kniven/hyveln/stämjärnet dit jag vill. Mina armar kontorsråttefingrar kräver regelbundna pauser för att inte helt upphöra av stress över att vara så behövda hela tiden.
Det ska bli en magisk ask med hemliga inskriptioner. Jag drömmer om ett skrin med smycken när man är på resa. Favoritörhängena och halsbandet med rosenkvarts. Men först ska det bli en ask. Och sen ska det bli ett lock. Jag lär mig att träslöjd är en perfekt avvägning mellan att låta materialet ta med en på en utflykt och att faktiskt se till att vissa mått är exakta (så att locket passar).
Plötsligt passar det! Och plötsligt ser man hur otympligt allt är. (Ännu). Ytterligare några kilo träspån ska avlägsnas med diverse skarpa objekt. Jag tänker på asken som en topografi. Det är höjder som ska sparas. Dalar som ska karvas ut. Raviner av bös att städa upp. Diamanter att skära fram ur den högblanka björken?
Men först. Vila ögonen på utsikten och huvudet på huvudkudden.
Utbroderat 