Under fyra år har jag flera gånger i månaden förberett repetitioner med min improvisationsteatergrupp Fri Roll. Gruppen är sprungen ur en gör det själv-kultur där vi genom att förkovra oss i impro-littertur, titta på andra och tänka själva har testat oss fram till det vi älskar mest: improviserad dramatik.
Varje improögonblick är på samma gång helt unikt och trivialt. Det är bara påhitt i stunden. Vi planerar våra repetitioner för att bli mer lekfulla, bättre på att följa den röda tråden, bättre på att utveckla karaktärer, bättre på att bråka, bättre på att avsluta historian. Vi handplockar försiktigt exakt rätt samarbetslek, exakt rätt tramsiga associationsring, exakt rätt rörelseövning för att skapa den där sjuka och magiska upplevelsen av att när vi väl kör en scen; då kan vi på en gång läsa varandras tankar och allt som händer känns förutbestämt. Känslan av de där rosiga pärmarna är att de omfamnar något magnifikt.
Varje pass består av ständigt återkommande beståndsdelar. Vi checkar in. Vi värmer upp. Vi tränar. När jag bläddrar i boken känns det så futtigt. Alla pass inleds med en runda. Det är väl framförallt det den här boken innehåller. En påminnelse om att ha en runda. Så påtagligt att gå igenom flera år av något som känns storslaget och bli så fullständigt underväldigad av dessa obegripliga och repetitiva listor.
Vi checkar in. Vi värmer upp. Vi tränar.
Allt annat är i ögonblicket.
Utbroderat 