Stickning – Utbroderat

Alone together sweater

Den coolaste på stickade internet heter just nu Lærke Bagger och det du ser här är en tröja enligt hennes mönster. Den heter Alone together sweater och är ett av alla kulturella uttryck från pandemins restriktioner som redan känns overkligt nostalgiska.

I höstas hetsstickade jag min ATS på dragon gate ihop med massa likasinnde. Det var kul men efteråt fick jag gå på akupunktur för min ömmande axel..!

Jag skaffade en greige bottenfärg och fyllde på med väl valda snuttar i blandade färger. Flera föreslog att man kunde göra sin ATS helt på slump färgmässigt. Jag kände mig underligt provocerad av den idén.

Mönstret finns på Instagram!

Här är den ena sidan

Och den andra. Viktigaste teknikerna är att knyta ihop garnändarna och en kantmaska som kallas för röven.

Den färdiga tröjan är perfekt utanpå pyjamasen. Skänker värme och coolness. Allt man önskar sig.

Helt och hållet hönsestrik

Jag vill bara visa att jag stickat en så otroligt fet tröja. Det är flerfärgsstickning överallt. Det är något jag länge trott var omöjligt. Men allt som krävdes var lite tid. Och lite övning.

Här får den glänsa i augustisolen på Maderö.

Mönsterbårderna har jag plockat från pinnade och sparade stickningar jag hittat på interwebz. Det var viktigt för mig att hitta en harmoni i tröjan, även om den är total mönsterbonanza. Den observanta kan se att samma bårder återkommer på ärmarna som på bålen och oket, om än i olika färgställningar.

Tröjan är stickat på stickor 3,5 i fruktansvärt underbart handfärgat lammullsgarn från Tant Kofta.

Jag ville att tröjan färgmässigt skulle ha ett behagligt och kraftfullt tema. Jag är 0% främmande för att välja färger på känsla, efter hand. Men den här gången tog jag hjälp av min begåvade vän Matisse. Inför garnbeställningen utgick jag från den här softa damen vilket hjälpte mig att begränsa urvalet.

Efter att jag fått hem första batchen beställda garner insåg jag efter ett par dagar att jag behövde komplettera med den ljuslila kulören Slöa knivar. Det var viktigt att hitta många kombinationer av färgerna där de funkade tillsammans och mönstret också syntes.

Skissade och funderade en hel del innan jag skred till verket.

Sen var det bara att plöja på. Tröjan följer Anna Bauers beskrivning av Helt Ok Tröja i hennes första bok. Notering till mig själv: jag stickar väldigt tätt med flera färger. Tur man lärt sig det magiska i att blocka ut ett plagg när det är klart, så man kan få det att passa.

Nog om mig! Nu ska jag och tröja uppleva hösten!

Två långa hajar två väldiga koltrastar

I samband med utställningen Dela Vantar på Hemslöjden i Skåne unnade jag mig stickboken “Kulturkoftor” av Cecilia Dackenberg. Hela boken är fylld av mönster tätt sammankopplade med utmärkt storytelling till olika kulturpersonligheter vilket jag är mycket svag för. Det gör stickningen som en del av en utklädningslek där jag får vara Siri Derkert, Kurt Cobain eller deltgare i Andréexpeditionen.

Som av en händelse hade jag ett utmärkt garn i gömmorna till mönstret “En diktares ullstrumpor”, ett blå och silverglittrigt sockgarn från Limmo Design.

Strumporna är en tolkning av de strumpor den chilenska diktaren Pablo Neruda hyllar i bland annat följande rader:

Djärva strumpor,
mina fötter blev två fiskar av ylle
två långa hajar
blå som havet, ultramarin,
genomstugna med en tråd av guld,
två väldiga koltrastar
två kanoner,
mina fötter hedrades på detta sätt
av dessa himmelska strumpor.

Visst kan man fila och smörja och måla naglarna för att muntra upp sina fossingar. Men jag kan inte tänka mig något som liknar detta! Koltrastar som flaxar genom skymningen. Hajar som stegar fram i mörka korridorer. Hedrande var ordet.

Mönstret är skrivet för stickor 3,5. Limmos sockgarn är dock i tunnaste laget för den stickstorleken så jag valde största storleken och körde på stickor 2,5 istället. Enda övriga justeringen är att jag gjorde ihoptagningarna vid tårna något flackare än mönstret, med tre varv mellan ihoptagningarna istället för två.

Fullampans nya kläder

Det var en gång en sliten gammal bordslampa. Den kom säkert från ett stort svenskt möbelvaruhus. Dess fot var anonym och dess skärm hade varit käck och röd men blekts av en obönhörlig sol i fler lägenheter än den kunde räkna.

Vad gör man med en sådan lampa? Den är ju ok när den är tänd, för den fyller sin funktion men den är sannerligen ingen fröjd för ögat.

Jag gav mig på ett riktigt klassiskt garngraffitihack och bestämde mig för att ta lit lyxiga garnrester och ge den sorgliga uppenbarelsen en ny kostym.

Färgerna valdes för att skava lite mot varandra. Jag tänkte mycket på personer som broderar på bussäten och klär in hela lyktstolpar i garn. Jag uppskattar folkliga utsmyckningar av det offentliga rummet!

Jag stickade tre delar, på rundsticka med 2*2-resår stickades en tub till lampskärmen, till foten och “benet” slätstickade jag delar som jag monterade genom att sy fast dem runt respektive lamp-del.

Och om slutresultatet kan jag bara skrika och tappa hakan ungefär som deltagarna i den gamla goa gör-om-mig-extremt-mycket-med-skönhetsoperatationer-serien The Swan. Tycker ni att detta kvalar in som en Barbie-makeover i lampornas lysande värld?

En riktigt stadig frukost

I höstas annonserade hemslöjden i Skåne utställningen och insamlingen och peppen #delavantar. Det utvecklade sig till en utmärkt plattform för att spana in andra stickares kreationer, väldigt inspirerande!

Jag skrev ut några mönsterark och tog med Anna och färgpennor till Ritorno och så satt vi över en kopp te och ritade vantmönster och tjuvlyssnade på ett okänt killband som blev intervjuade om sina framgångar.

Min första plan var att sticka ett första version av handvantarna, men det mönstret innehåll tre färger eller mer varje varv så det blev för bökigt att sticka. Istället bestämde jag mig för att tänka om och kom att tänka på att jag alltid velat sticka något i genren hönsestrikk. Allt med hönsestrikk tilltalar mig. Funky färger! Skojiga mönster! Slagkraftiga slogans!

Något annat jag gillar är en stadig frukost. För ett tag sen skulle jag bjuda Johanna på lyxfrulle och då jag inte kunde bestämma mig för typisk amerikansk diner-frukost eller brittisk pud-frukost blev det både pannkakor och prinskorv.

Och här är mina vantar En stadig frukost – mönstret ligger på hemslöjdens webb

Förra helgen var jag i Landskrona och besökte vantutställningen – vilket var en väldigt trevlig tilldragelse. Firade med att köpa stickboken Kulturkoftor!

Nu ska vantuställningen vidare till Luleå och de stekta äggen kommer värma mina fingrar lagom och välbehövligt till midsommar säkert!

Handvanten

handvante1

Att sticka tumvantar i mönstret av en hand. Det är sådan idéer som ger mig storhetsvansinne. Har någon någonsin kommit på något så briljant?

På smala stickor 2,5 mm i Tant Koftas färgspel i supermjuk lammull tog tassarna form. Jag gav upp alla tankar på intarsiastickning och broderade istället naglarna på slutet. De är konstruerade enligt grundmönstret från Hemslöjdens dela-vantar-projekt

Surrealism at it’s best om ni frågar mig.

Själva det överlägset bedrägliga bara fortsatte in i det faktum att jag tappade bort den ena handvanten när jag använde dem för typ tredje gången igår. Ingen i Stockholms stad kommer sova gott förrän den är åter i sin hamn.

handvante 2

Tjockast garn vinner

rosa bomber 2

Det är verkligen bekvämt att vara normalt “vuxen” i dagens samhälle. Nästan alla platser är designade för att jag enkelt ska kunna ta mig fram och interagera med min omvärld på ett behagligt vis. Ett fåtal tillfällen finns för mig att i själva kroppen påminnas om att det som är normalt och enkelt för mig inte är det för alla. Till exempel om man är en pyssling så är man hänvisad till tändstickor som brasved och dito askar som säng. Jag är inte säker på att jag hade uppskattat den vardagen i praktiken, men i fantasin är det väldigt mysigt.

Det finns en slags trend i att sticka med superstora stickor i skittjockt garn just nu. Jag tycker att uttrycket kommunicerar dels en känsla av att det är handgjort på ett lite knäppt och knasigt sätt, samtidigt som man definitivt får känslan av tempo när man tänker på hur rasande kvickt det måste gå att sticka med de där enorma stickorna.

Jag föll hur som helst för trenden och lade upp en Cable Bomber i chockrosa garn från Wool & the Gang.

Det var gosigt att hålla på med de fluffiga nystanen, och jag var tacksam över att man hoppat över romantiseringen kring jumperstickor och istället levererade med funktionella rundstickor! Tyvärr är det underförstådda löftet om att stora stickor = supersnabb stickning lite avtändande på min sticklust, och det är svårt att få tempo i stickningen när ens händer måste kämpa lite grann för varje maska. Dock var det skoj att få bekanta sig med flät-teknik för första gången! Det gav definitivt mersmak.

rosa bomber 3

Med det sagt känner jag mig mycket cool i min kofta, särskilt med t-shirt från Nattskiftet inunder. Nu spanar jag efter en tillräckligt rymlig vinterjacka som kan rymma detta garnmonster (som iofs gör att jag aldrig mer kommer frysa, så kanske ska skippa jackan).

rosa bomber 1

Sammanfattning:

Pyssling-feeling: 5 av 5

Coolhetsfaktor: 5 av 5

Kul stickningsfaktor: 3 av 5