Tag: rita

Med pennan i offentligheten

När jag var 17 år var jag på en väldigt formativ resa till Paris med hela min familj. Vi gick på alla museerna. Jag köpte ett otroligt tyg som jag sydde otroliga byxor av. Jag träffade en gatuteatercharlie Chaplin. Vi bodde i en liten lägenhet i Montmartre. Det var otroligt.

Jag förälskade mig i golvhyvlande killar på Musée d’Orsay. Och återsåg min favorit Ernesto Neto på Centre national d’art et de culture Georges-Pompidou. Och stilade med mina kunskaper om hur grekiska krukor dekorerats genom tiderna på Louvren.

Louvren var så fasansfullt stort. Vi fnissade åt den glassiga glaspyramiden som vi läst om i Dan Browns bästsäljare precis. Och gick steg på steg. Jag älskade att befinna mig i konsten. Nära konsten. Tog en bild på mamma bredvid hennes favoritporträtt med pärlörhänge (Johannes Vermeer). Men lite överallt fanns en grej jag störde mig på offantligt. Grupper eller solitärer som hade med sig pall, papper och penna (eller pensel) som helt sonika satt och målade av olika tavlor. Jag tyckte det var grunden av slapphet. Jag ansåg att det var ett tydligt tecken på att de här människorna varken hade fantasi eller egna idéer. Så otroligt lame.

Vatten har flutit under broarna. Klockan har tickat. Jorden har snurrat. Igår genomförde jag en grej jag längtat efter länge. Jag tog tuben till Nationalmuseum. Spatserade in och med dunkande hjärta stannade jag till en minut här och där för att med snabb blyerts skissa ner en profil, en kronärtsskocka, ett ryggslut.

Så roligt det är att rita av! Att säga hej! Att titta noga. Det är svårt. Att våga stanna framför verken, att riskera att vara pyttelite ivägen.

What would Leonardo do

Jag har fastnat för en onlinekurs i teckning. Närmare bestämt klassisk porträtt-teckning enligt renässansmannens metod. Mannen som avses är såklart Leonardo Da Vinci.

Jag har blivit guidad i olika blyertspennor och mjuka sudd och kolkritor.

Det är skuggor av olika valörer. Skuggor skuggor skuggor. Jag älskar färger. Och har länge närt en dröm om att erövra måleri som vuxen. Och med erövra menar jag att känna att jag behärskar det. Att det blir lite som ett språk. Och jag har trott att vägen dit skulle gå via syrenlila och knallrosa och smutsgrön och kleinblå.

Det har överraskat mig att blyertsen är så vilsam.

Har inte tänkt på att sudda skuggor ritade med B6 sen mellanstadiet?

Hur länge kommer den räcka. Vilan. Leonardos vila?

Allt är färg

Jag önskar ofta att jag älskade att måla. Sanningen är att jag gjorde det så länge att det är en del av min identitet. Men nånstans har vi fått en fnurra på tråden. Så nu går jag och måleriet i parterapi och dagens uppgift var att bekanta sig med färg.

Jag fick flera djupa insikter. Som att man kan rensa bort färger man inte gillar från sitt penn-stall. Man får lov att blanda tekniker på samma papper.

Att blanda färgkartor utifrån bilder man gillar är som en upptäcktsfärd. Skulle haft lite mer blått i det grå?

Den där turkos dörren. Inget är som sån turkos.

Det skulle väl vara sån amaryllisgrön isf.