Det är verkligen bekvämt att vara normalt “vuxen” i dagens samhälle. Nästan alla platser är designade för att jag enkelt ska kunna ta mig fram och interagera med min omvärld på ett behagligt vis. Ett fåtal tillfällen finns för mig att i själva kroppen påminnas om att det som är normalt och enkelt för mig inte är det för alla. Till exempel om man är en pyssling så är man hänvisad till tändstickor som brasved och dito askar som säng. Jag är inte säker på att jag hade uppskattat den vardagen i praktiken, men i fantasin är det väldigt mysigt.
Det finns en slags trend i att sticka med superstora stickor i skittjockt garn just nu. Jag tycker att uttrycket kommunicerar dels en känsla av att det är handgjort på ett lite knäppt och knasigt sätt, samtidigt som man definitivt får känslan av tempo när man tänker på hur rasande kvickt det måste gå att sticka med de där enorma stickorna.
Jag föll hur som helst för trenden och lade upp en Cable Bomber i chockrosa garn från Wool & the Gang.
Det var gosigt att hålla på med de fluffiga nystanen, och jag var tacksam över att man hoppat över romantiseringen kring jumperstickor och istället levererade med funktionella rundstickor! Tyvärr är det underförstådda löftet om att stora stickor = supersnabb stickning lite avtändande på min sticklust, och det är svårt att få tempo i stickningen när ens händer måste kämpa lite grann för varje maska. Dock var det skoj att få bekanta sig med flät-teknik för första gången! Det gav definitivt mersmak.
Med det sagt känner jag mig mycket cool i min kofta, särskilt med t-shirt från Nattskiftet inunder. Nu spanar jag efter en tillräckligt rymlig vinterjacka som kan rymma detta garnmonster (som iofs gör att jag aldrig mer kommer frysa, så kanske ska skippa jackan).
Sammanfattning:
Pyssling-feeling: 5 av 5
Coolhetsfaktor: 5 av 5
Kul stickningsfaktor: 3 av 5
Utbroderat 