Jag har en ärvd knappsamling från min mormor. Den förvaras i en stor plastask av juleskum-typ. Men istället för tomtar är det knappar av olika fason. Jag har haft den här samlingen i minst 15 år tror jag. När en kofta eller skjorta eller byxa behöver kunna stängas går jag dit och rafsar. Det är ör ett ganska härligt ljud när man drar runt. Det är en ganska distinkt doft. Lite instängd och plastig. Vissa knappar ser jag om och om igen och undrar när jag ska få chans att använda. Vissa knappar uppenbarar sig som en perfekt räddande match. Nu ska jag snart sy i 6 metallknappar gjutna som blommor i den här koftan som blev på tok för liten för mig men som istället blev ett perfekt projekt till en nioåring jag känner!
Kvinnor med gränser
Den här texten är ingenting för den som är känslig för avslöjanden av handling.
Jag har senaste tiden sett filmen The Brutalist och tv-serien Trolösa. Båda berättelserna skildrar kvinnor som har gränser.
Marianne i Trolösa både vill och vill inte när hon drabbas av passion. Hon njuter och hon skäms på ett väldigt rakt sätt. Och hon avslöjar sin våldtäktsman för alla när det behövs och räknar med att bli hörd. Det är en imponerande kvinna som skildras. Inte för att hon är speciellt god eller duktig, utan för att hon har kontakt med sina gränser.
Erzebéth i The Brutalist är så rak med sin make, som hon varit separerad (alltså inte på grund av egen vilja utan på grund av utrotningen under Förintelsen) från i många år. Hon är ärlig med sin lust såväl som med sin ensamhet. Jag känner att hon är både hoppfull och hopplös efter sin flykt över Atlanten. Och hon är ärlig.
De här porträtten har fastnat i mig. De känns trots fiktionen som något ganska köttigt och blodigt. De känns, tack vare fiktionen, som föredömen.
Laga omslag
Ingen läser längre. Om det inte är textremsan på en video från tiktok. Och de få som läser, gör det med öronen. Och de som läser med ögonen gör det på en platta. Och de som läser pappersböcker gör det i pocket som de lämnar vidare eller i böcker från biblioteket. Ingen vill äga några gamla grejer längre. Ingen har en bokhylla. Och de som har en bokhylla har inga böcker i den. Ingen vill behöva släpa på nåt gammalt mög. Ingen vill bli påmind om. Nånting?
Så sägs det av några. Så älskar några att säga. Så njuter några av förfasning.
Och jag har lånat och hetsläst alla delar av Knausgårds magisk realismserie om den nya himlakroppen och alla de olika figurerna som närmar sig mörkret, djävulen och döden. För jag ville undkomma förseningsavgift. För jag kunde inte sluta. För allt alla sagt om Knausgård var plötsligt sant även för mig. Jag vill slukas hel av sidorna.
Och sen ville jag ha dem i min hylla. Och jag ville ha hårdpärm. Och de var slut på alla bokaffärer. Så jag hittade dem i blandat skick på antikvariat. Och då får man helt enkelt laga efter läge. Ni vet när framsidan gills.
Synlig lagning. Bokomslagsvarianten.




Det fula vinner som vanligt
Ann Sofie Back hävdar att det är en begravning. Men alla ser så pigga ut! Det är på Liljevalchs och det kallas prospektivt retrospektiv. Det var en lång kö till Svenskt tenn hundra år och jag vet att den är jättevacker för jag var där i november. Nu står jag bland gråbeige slamsor i lager på lager på lager.
Backens grejer ser först ut som att de är hämtade från en container i London. Men vid närmare inspektion är det tydligt att det är betydligt mer genomarbetat. Victoria säger att hon aldrig skulle hitta det här på second hand. Plastkassar, nylonstrumpor och perukrester till trots. Allt hon gör blir fult och jag blir lite arg för jag fattar inte hur hon fattar att det är färdigt.
Såklart finns klassikerna där. Paljettklänningen med solglasögon. Den vikta väskan. Änglavingarna. Stringtrosekjolen.
Det är obegripligt att förstå när det säger tjong i Ann Sofie. Hur hon vet att det är klart. Och det gör mig på gott humör.
Min favorit är när hon stoppat in vita plastrosor under en beige strumpbyxa. Ser ut som böldpest. Chicaste på evigheter.
Fransar vidare

Ibland är det bara en frans som saknas.
Den väldigt brittiska kjolen hade blivit en jacka. Men ändå var det nåt som gjorde att jag aldrig tog den på mig.
Såklart var den beige omständigheten en försvårande faktor. Beige har aldrig varit min färg.
Som vanligt drömde jag om cowboys. Det är en utskälld och många gånger urvattnad estetik. Men den är svår att motstå. Och den förordar fransar.
Sagt och gjort. Som fransallabim.
Trädgårdsbyxan

Mina trädgårdsbyxor sprack rätt över knät förra året. Till min glädje ska väl tilläggas, för det betyder att jag får lappa dem ännu en gång!

Förstygn och japanskt bomullsgarn. Och nån gammal tygbit.
Ha ha ha halmhatt

Gamla synders slöjdblogg. Välkomna till ett av mina projekt som fångar folks uppmärksamhet bäst. Helgen då jag under underbar ledning av ett proffs på Halmens Hus i Bengtsfors, och i sällskap av gamla och ännu okända vänner, flätade en halmhatt.

Halmhatt är perfekt när man äter äpple. Det gällde i september 2017 och det gäller fortfarande.
Att med en ca 3 cm platt fläta av tämligen styv halm forma en sak som passar ens skalle, ligger kvar där den ska och får en tjusig form är inte det lättaste jag gjort. Men – inte heller det svåraste.

Det blev en hel hatt! Lite krokiga rader till trots, och en stilig uddkant längst ut. Här matchat med hemmastickad tröja i Dödergöks mönster Galdhöpigg , samt sjalen Betula, mönster av Linnea Öhman.

Hatten och jag fick till och med gå på bröllop tillsammans sedermera. Då stod Alice Fine för batiken.
Maräng grädde maräng
Sedan jag gav mig i kast med historiska kläder för ett par år sedan (jag sydde en medeltidsoutfit till semestern på Medeltidsveckan 2918) har jag en helt kärlek till att handsy .

Jag som alltid frynt lite på den mentala näsan åt den tråkiga medeltiden blev hooked. Trodde inte att det tålamodet var för mig. Men att handsy gjorde att jag hann ändra mig innan jag behövde sprätta. Att jag kunde sy även utan min dundrande symaskin.
I gruppen historiska kläder på Facebook såg jag HANDSYDD SMOCK.

Jag har aldrig sett nåt snyggare. Det är fluff! Men det är också lite rustikt. Det är romantiskt. Men det har också potential. Fräsighetspotential.
Det är något med mängden oregelbundna veck som bryter den styva bomullsväven. Det är något med att känna sig lite som en riddare och lite som en catwalkprinsessa.
Rastade klänningen på nyår. Gjorde som i Köpenhamn och kombinerade med sportbyxa och jordgubbstrumpa.

Jag följde Katafalks beskrivning . Mätte “ganska noga med linjal” en prickrad och ritade prickar med blyerts. Varje smockrad på livet är 3 eller 5 rader. Efter den första linjalduttade så prickade jag på fri hand, och sydde sedan alla stygnen med vaxad lintråd.
För att veta hur många procent tyget skulle krympa av smocken gjorde jag en provbit med samma smockmönster (avstånd mellan prickar) så att jag kunde kalkylera mitt mönster.

Nåt att se fram emot
I januari ska vi ha en liten helt frivillig get together för bostadsrättsföreningens vin- och quizälskare.

Jag gjorde en plansch.

Hoppas nån kommer!
Solrosor gryr

Sensommarens gula buketter fick mig att tänka på Vincent.

Nu är det mellandagar och det känns passande med en solrosprocess. Året har äntligen vänt. Ljuset återvänder.

Jag återvände till akryllådan och tillämpade flera relativt snabba och intuitiva lager färg. Irriterade mig lite på att den inledande blyertsen inte täcktes bättre.

Sen kände jag mig nöjd med en bukett som vägrar vissna.