Det kändes som allt men det var nästan inget

Under fyra år har jag flera gånger i månaden förberett repetitioner med min improvisationsteatergrupp Fri Roll. Gruppen är sprungen ur en gör det själv-kultur där vi genom att förkovra oss i impro-littertur, titta på andra och tänka själva har testat oss fram till det vi älskar mest: improviserad dramatik.

Varje improögonblick är på samma gång helt unikt och trivialt. Det är bara påhitt i stunden. Vi planerar våra repetitioner för att bli mer lekfulla, bättre på att följa den röda tråden, bättre på att utveckla karaktärer, bättre på att bråka, bättre på att avsluta historian. Vi handplockar försiktigt exakt rätt samarbetslek, exakt rätt tramsiga associationsring, exakt rätt rörelseövning för att skapa den där sjuka och magiska upplevelsen av att när vi väl kör en scen; då kan vi på en gång läsa varandras tankar och allt som händer känns förutbestämt. Känslan av de där rosiga pärmarna är att de omfamnar något magnifikt.

Varje pass består av ständigt återkommande beståndsdelar. Vi checkar in. Vi värmer upp. Vi tränar. När jag bläddrar i boken känns det så futtigt. Alla pass inleds med en runda. Det är väl framförallt det den här boken innehåller. En påminnelse om att ha en runda. Så påtagligt att gå igenom flera år av något som känns storslaget och bli så fullständigt underväldigad av dessa obegripliga och repetitiva listor.

Vi checkar in. Vi värmer upp. Vi tränar.

Allt annat är i ögonblicket.

Trollhummer productions

Det började för flera år sen. Som romantisk åttiotalist saknade som vanligt det Tidiga Internet, mer specifikt eran av smeknamn. Facebook kändes som gula sidorna och jag saknade att folk kunde heta sina internetnicks. (Hej monotux!)

Sagt och gjort fixade jag ett nytt smeknamn. Högtidligt trolligt lade jag till ett nytt mellannamn. Trollhummer. Det är också namnet på små vattenvarelser. Sen blev det också namnet på min fantasiverksamhet.

Trollhummer productions är mitt produktionsbolag. Vi gör nästan allt inom konst.

Tröjan är ett traderaköp från other stories. Tråden är ullgarn i olika valörer.

Hejdå!

Lappat kort ligger

Till sist blev livets första lapptäcke klart. Vissa slöjdprojekt ligger till sig i månader. I år. Ibland gör det inget, de seglar iväg från den mentala kartan och ut i evigheten. Andra ligger som betongsuggor och det känns som att all eventuell kreativitet ligger tryckt på andra sidan. Onåbar.

Det var bara att greppa sashikotråden och skrida till verket med de sista stygnen. Mot slutet var allt så fruktansvärt snett att jag helt sonika klippte av en bit för att undvika generalspader.

Tack till Gullög för elefanterna, Johanna för det blommiga lakanet, Japan för stjärnbilderna, Olle för de gamla byxorna, medeltida projekten för baksidan, samlargenen för resten.

Det är större än min teve och det är det viktigaste.

Det är mest sytt på maskin, och sen “qviltat” med sashikotråd och förstygn.

Ses!

Hylla vår hylla!

Det kanske inte är uppenbart för utomstående, men vår 3D-skrivare var i stort behov av ett bo. Den stod och skrällde i ett hörn helt själv. Så när jag upptäckte Erik Eje Almqvists anpassade ritningar av Enzo Maris lättbyggda möbler blev saken snabbt biff.

Valet föll på Gun Kessles hylla. En stabil pjäs med stora varitionsmöjligheter. Vi ville att den skulle rymmas i hörnet innanför både fönsterbräda och kroklist, så den fick bli kortare och smalare än origianlutförandet.

Några ritningar och beräkningar av materialåtgång gjordes. Sen bar det av till närmsta bygghandel för att köpa planhyvlat. Följt av ännu mer mätningar och så fram med min favorit, japansågen.


Vi har en liten portabel tving/hyvelbänk som vi brukar montera på mitt bästa möbelköp någonsin – den äldre varianten av Ikeas kökspall Bekväm som är överraskande stabil (och fraktades medelst cykel en regnig dag min första vecka som student i Linköping 2006 inför att jag fått tillträde till ett korridorsrum)

Enda nackdelen med Erik/Enzos möbler är väl egentligen att de ska hamras ihop. För ett par år sedan när vi byggde panel i vardagsrummet uppade jag mina skills i att hamra rakt och effektivt, men det är fortfarande en syssla jag inte är helt övertygad om att mina grannar uppskattar. Hur som helst limmade och förborrade vi för spikarna för att det skulle blir ett lite enklare jobb.

Rakt blev det det också! Badrumsmattan fick vara stötdämpare under hammaren. Som synes förenklade vi stagen som håller ihop hyllan. Vi hittade inte heller planhyvlade brädor i dimensionen 300*22 mm, så körde på stavlimmade hyllplan istället.

Nu pryder Guns hylla sin plats, perfekt i hörnet! Hurra!

Tack till Solna bibliotek för det här året

Viktigaste kulturupplevelsen i år kan faktiskt ha varit att jag på allvar återvände till folkbiblioteket. Mitt närmaste ligger i Solna centrum och jag älskar det. Ibland åker jag dit när jag är på dåligt humör och inom en timme är jag lugn.

Jag gillar allt med bibblan. Att smyga runt bland hyllorna. Sakta lära sig hitta. Unna sig att låna fler än man hinner lösa. Komma på att man skulle dubbelkolla en grej i en bok på religionsavdelningen. Göra det. Bläddra igenom Elle. Bläddra i en serieroman.

Mysigast var när en äldre indisk kvinna bad mig ta en bild på henne bland alla böcker för hon ville visa sin bokklubb när hon återvände hem efter några veckor i Sverige. Hon ville skryta utomlands med biblioteket på Solna C.

Alla de här fick jag låna! Och även om nån blev lite försenad var det ändå billigare än en enda månad med en bokapp!

📕Nordenhof, Asta Olivia, Pengar på fickan
📗Folkesson, Tove, Kalmars jägarinnor
📙Kristof, Agota, Den stora skrivboken ; Beviset ; Den tredje lögnen
📕Unnes, Elin, Den parfymerade trädgården
📗Häger, Björn, Intervjuteknik
📙Vuong, Ocean, En stund är vi vackra på jorden
📕Folkesson, Tove, Sund
📗Winterson, Jeanette, Det finns annan frukt än apelsiner
📙Knausgård, Karl Ove, Morgonstjärnan
📕Brøgger, Suzanne, Koral
📗Fock, Anna, Väderfenomen
📙Folkesson, Tove, Ölandssången
📕Franzen, Jonathan, Tillrättalägganden
📗Lundberg, Kristian, En liten bok om helvetet
📙Bernhard, Thomas, Gå
📕Lessing, Doris, Gräset sjunger
📗Svetoft, Erik, SPA
📙Mystik och andlighet
📕Strömquist, Liv, Den rödaste rosen slår ut
📗Solnit, Rebecca, Män förklarar saker för mig
📙Kemecsi, Ferenc, Skådespelarens skapande process enligt Stanislavskij-metoden
📕Unnes, Elin, Paris för foodisar
📗Rosenholm, Ann-Christin, Trädgårdsdesign
📙Så renoveras torp & gårdar
Schmitz-Günther, Thomas, Ekologiskt byggande och boende
📕Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato
📗Fosse, Jon, Prosa. 1
📙Enquist, Per Olov, Boken om Blanche och Marie
📕Ullmann, Linn, De oroliga
📗Stanislavskij, Konstantin, En skådespelares arbete med sig själv
📙Winterson, Jeanette, Konst

Längtar redan till nästa år med lånekortet!

Utbroderat på semestern

Jag hittade årets bästa hemslöjd längst in i ett skåp i min nya stuga. Notera alltså att detta är ljusstakar.

Fick en otrolig tårta serverad på en lika otrolig duk när jag fyllde år!

Solen, syrenen och den korrugerade plasten. Ett perfekt skuggspel. Som nu är ert minne blott, till fördel för sjöglimten.

När man talar om glimt. En kväll var vi en del av en perfekt gradient.

Sen tog vi på oss bröllopskläder och åkte till Sibylla.

Mandelmann hade fattat att rödkål är otroligt snyggt.

På Louisiana färgade Eminem håret med senap

Där fanns också en perfekt lönn

Snäckor slår allt

Förutom moln

Och kvällsdopp

Avslutningsvis vill jag visa årets bukett. Zinnia!

Med pennan i offentligheten

När jag var 17 år var jag på en väldigt formativ resa till Paris med hela min familj. Vi gick på alla museerna. Jag köpte ett otroligt tyg som jag sydde otroliga byxor av. Jag träffade en gatuteatercharlie Chaplin. Vi bodde i en liten lägenhet i Montmartre. Det var otroligt.

Jag förälskade mig i golvhyvlande killar på Musée d’Orsay. Och återsåg min favorit Ernesto Neto på Centre national d’art et de culture Georges-Pompidou. Och stilade med mina kunskaper om hur grekiska krukor dekorerats genom tiderna på Louvren.

Louvren var så fasansfullt stort. Vi fnissade åt den glassiga glaspyramiden som vi läst om i Dan Browns bästsäljare precis. Och gick steg på steg. Jag älskade att befinna mig i konsten. Nära konsten. Tog en bild på mamma bredvid hennes favoritporträtt med pärlörhänge (Johannes Vermeer). Men lite överallt fanns en grej jag störde mig på offantligt. Grupper eller solitärer som hade med sig pall, papper och penna (eller pensel) som helt sonika satt och målade av olika tavlor. Jag tyckte det var grunden av slapphet. Jag ansåg att det var ett tydligt tecken på att de här människorna varken hade fantasi eller egna idéer. Så otroligt lame.

Vatten har flutit under broarna. Klockan har tickat. Jorden har snurrat. Igår genomförde jag en grej jag längtat efter länge. Jag tog tuben till Nationalmuseum. Spatserade in och med dunkande hjärta stannade jag till en minut här och där för att med snabb blyerts skissa ner en profil, en kronärtsskocka, ett ryggslut.

Så roligt det är att rita av! Att säga hej! Att titta noga. Det är svårt. Att våga stanna framför verken, att riskera att vara pyttelite ivägen.

What would Leonardo do

Jag har fastnat för en onlinekurs i teckning. Närmare bestämt klassisk porträtt-teckning enligt renässansmannens metod. Mannen som avses är såklart Leonardo Da Vinci.

Jag har blivit guidad i olika blyertspennor och mjuka sudd och kolkritor.

Det är skuggor av olika valörer. Skuggor skuggor skuggor. Jag älskar färger. Och har länge närt en dröm om att erövra måleri som vuxen. Och med erövra menar jag att känna att jag behärskar det. Att det blir lite som ett språk. Och jag har trott att vägen dit skulle gå via syrenlila och knallrosa och smutsgrön och kleinblå.

Det har överraskat mig att blyertsen är så vilsam.

Har inte tänkt på att sudda skuggor ritade med B6 sen mellanstadiet?

Hur länge kommer den räcka. Vilan. Leonardos vila?