Utbroderat på semestern

Jag hittade årets bästa hemslöjd längst in i ett skåp i min nya stuga. Notera alltså att detta är ljusstakar.

Fick en otrolig tårta serverad på en lika otrolig duk när jag fyllde år!

Solen, syrenen och den korrugerade plasten. Ett perfekt skuggspel. Som nu är ert minne blott, till fördel för sjöglimten.

När man talar om glimt. En kväll var vi en del av en perfekt gradient.

Sen tog vi på oss bröllopskläder och åkte till Sibylla.

Mandelmann hade fattat att rödkål är otroligt snyggt.

På Louisiana färgade Eminem håret med senap

Där fanns också en perfekt lönn

Snäckor slår allt

Förutom moln

Och kvällsdopp

Avslutningsvis vill jag visa årets bukett. Zinnia!

Med pennan i offentligheten

När jag var 17 år var jag på en väldigt formativ resa till Paris med hela min familj. Vi gick på alla museerna. Jag köpte ett otroligt tyg som jag sydde otroliga byxor av. Jag träffade en gatuteatercharlie Chaplin. Vi bodde i en liten lägenhet i Montmartre. Det var otroligt.

Jag förälskade mig i golvhyvlande killar på Musée d’Orsay. Och återsåg min favorit Ernesto Neto på Centre national d’art et de culture Georges-Pompidou. Och stilade med mina kunskaper om hur grekiska krukor dekorerats genom tiderna på Louvren.

Louvren var så fasansfullt stort. Vi fnissade åt den glassiga glaspyramiden som vi läst om i Dan Browns bästsäljare precis. Och gick steg på steg. Jag älskade att befinna mig i konsten. Nära konsten. Tog en bild på mamma bredvid hennes favoritporträtt med pärlörhänge (Johannes Vermeer). Men lite överallt fanns en grej jag störde mig på offantligt. Grupper eller solitärer som hade med sig pall, papper och penna (eller pensel) som helt sonika satt och målade av olika tavlor. Jag tyckte det var grunden av slapphet. Jag ansåg att det var ett tydligt tecken på att de här människorna varken hade fantasi eller egna idéer. Så otroligt lame.

Vatten har flutit under broarna. Klockan har tickat. Jorden har snurrat. Igår genomförde jag en grej jag längtat efter länge. Jag tog tuben till Nationalmuseum. Spatserade in och med dunkande hjärta stannade jag till en minut här och där för att med snabb blyerts skissa ner en profil, en kronärtsskocka, ett ryggslut.

Så roligt det är att rita av! Att säga hej! Att titta noga. Det är svårt. Att våga stanna framför verken, att riskera att vara pyttelite ivägen.

What would Leonardo do

Jag har fastnat för en onlinekurs i teckning. Närmare bestämt klassisk porträtt-teckning enligt renässansmannens metod. Mannen som avses är såklart Leonardo Da Vinci.

Jag har blivit guidad i olika blyertspennor och mjuka sudd och kolkritor.

Det är skuggor av olika valörer. Skuggor skuggor skuggor. Jag älskar färger. Och har länge närt en dröm om att erövra måleri som vuxen. Och med erövra menar jag att känna att jag behärskar det. Att det blir lite som ett språk. Och jag har trott att vägen dit skulle gå via syrenlila och knallrosa och smutsgrön och kleinblå.

Det har överraskat mig att blyertsen är så vilsam.

Har inte tänkt på att sudda skuggor ritade med B6 sen mellanstadiet?

Hur länge kommer den räcka. Vilan. Leonardos vila?

Alone together sweater

Den coolaste på stickade internet heter just nu Lærke Bagger och det du ser här är en tröja enligt hennes mönster. Den heter Alone together sweater och är ett av alla kulturella uttryck från pandemins restriktioner som redan känns overkligt nostalgiska.

I höstas hetsstickade jag min ATS på dragon gate ihop med massa likasinnde. Det var kul men efteråt fick jag gå på akupunktur för min ömmande axel..!

Jag skaffade en greige bottenfärg och fyllde på med väl valda snuttar i blandade färger. Flera föreslog att man kunde göra sin ATS helt på slump färgmässigt. Jag kände mig underligt provocerad av den idén.

Mönstret finns på Instagram!

Här är den ena sidan

Och den andra. Viktigaste teknikerna är att knyta ihop garnändarna och en kantmaska som kallas för röven.

Den färdiga tröjan är perfekt utanpå pyjamasen. Skänker värme och coolness. Allt man önskar sig.

Allt är färg

Jag önskar ofta att jag älskade att måla. Sanningen är att jag gjorde det så länge att det är en del av min identitet. Men nånstans har vi fått en fnurra på tråden. Så nu går jag och måleriet i parterapi och dagens uppgift var att bekanta sig med färg.

Jag fick flera djupa insikter. Som att man kan rensa bort färger man inte gillar från sitt penn-stall. Man får lov att blanda tekniker på samma papper.

Att blanda färgkartor utifrån bilder man gillar är som en upptäcktsfärd. Skulle haft lite mer blått i det grå?

Den där turkos dörren. Inget är som sån turkos.

Det skulle väl vara sån amaryllisgrön isf.

Sagan om mitt sprättspree

Jag sprättar och repar. Det är konstigt. Det är inte min grej ™️. Jag lägger till. Gör klart. Är klar.

Men nu river jag upp. Tänker om. Testar nåt annat. En kjol blir en kavaj. En klänning blir en annan klänning. En annan klänning får en krage. En skjorta tas isär. Hur ska den sättas ihop?

En tio år gammal halsduk repas upp. Den var ändå för bred. För kort. För varm. För tjock. Men gotlandsgarnets fluff älskar jag ännu. Också svär jag lite när det tovat ihop sig. Sliter. Lär mig att en lätt hand är ibland ännu mer effektiv än en stark.