En vanlig tjej i draködlekläder

Jag är äntligen klar med de oändliga raderna av slätstickning!

Koftan Solange  är färdigstickad och den är magisk!

Jag känner mig ömsom som en cirkusdirektör, en prinsessbakelse och en draködla när jag bär den.

Projektet började som en koftan Siri men efter att jag fyra gånger missförstått diagrammet och även sneglat ganska länge på den här magiska volangen så repade jag återigen och började om.

Garnet är rosa Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri

(kroklisten har Olle täljt)

Och nog finns det en kvalitet i att hålla på med en enformig stickning i flera, flera månader. Sen finns plötsligt en stilfull kofta!

Västiga varv

Jag har stickat en resår och snart en första bård. Det är roligt med hönsestrik. Hela tiden kan jag fantisera om vad som kommer bli nästa mönsterbård och nästa färgkombination.

Jag stickar i garn av shetlandsull från Jamieson & Smith. Det är strävt och vackert!

Jag drömmer också hela tiden när jag stickar om när och hur jag kommer bära plagget, västen i det här fallet. Kanske på en cykelsemester på Öland? En dimmig morgon i Portland?

Eller kanske i en rosenbuske?

Skön dam i sjödamskofta

20190808_191005

När man ser den här bilden är det lätt att tro att min främsta stilförebild är Maja i Majas alfabetssånger. Den här bilden är förresten tagen på ett svinmysigt tacoställe nära Gothem på Gotland.

© Lena Anderson. K | by loretoidas

Det är väl inget större fel på Maja som stilförebild. Hon har antagligen kläder av supersköna material. Det ser alltid ut att vara bekväma modeller. Hon är praktiskt klädd, men verkar ändå ha en soft spot för det romantiska. Nattmössa liksom. Hur genialt?

#grammis16
En som till fullo behärskar att ta något riktigt töntigt och göra det coolare än coolast är annars Silvana Imam. Instoppade byxor i jättelika strumpor. Inga problem. Jacka knuten runt midjan. Redo för gala. Miniflätor mitt i håret. Megakedja hängandes runt nacken. Är det en buff jag ser runt halsen? Jag tycker Silvana gör allt coolt.
Kanske var jag omedvetet inspirerad av henne när jag istället för mitt namn (jag går ju trots allt inte i förskola) valde att mönster sticka ett gäng smileys på ryggen på min sjödamströja efter Celia Dackensbergs mönster i boken “Kulturkoftor.

Sjödamen med smileysar är stickad i Visjögarn frön Östergötlands ullspinneri. På axeln sitter några träknappar.

Det låter som en klyscha men den här unika kombinationen av Maja, Silvana och Coco Chanel passar till allt. Jämt.

Det ska va en väst i vår

När jag var i Japan sommaren 2018 noterade jag med glädje hur unga killar gärna bar en så kallad gw-väst. Det vill säga en fritidsväst i svart eller beige med massa fickor. På samma resa hittade jag en rosa canvasväst på en reagalge från nåt sorts surfmärke (helt klart creddigt!).

Nu har västtrenden blåst västerut. Alla pratar om västar och pullovers. Och jag planerar för att genomföra min dröm om en väst i hönsestrikk. Chict till allt! Varmt under kappan!

Jag har spanat på danska märket Stine Goya för inspiration till färgerna. Västen får ju gärna kännas modern och slöjdig helt samtidigt tänker jag.

Februaritulpaner på tassarna

Jag har längtat länge efter hönsestrikk. Före jul gav jag mig Anna Bauers utmärkta och nya bok i present. En fördel med metoden är att användningen av överblivna garner premieras. Jag stickade ett par – men olika!! – vantar till min mamma i födelsedagspresent. Är särskilt nöjd med skalbaggarna och klöverrankan. Tycker också de fick ett gemensamt utseende genom att jag använde samma färgskala på båda vantarna. Tänkte först att det var solnedgångskulör men nu ser jag att det är februaritulpaner!

Behovsslöjd för spillmajor

Jag minns inte senast jag hade en pappersrullehållare. Kanske fanns det en i trean jag delade omväxlingsvis med mina vänner Oscar och Joel. Men den lämnade vi alla bakom oss 2012 och det är fortfarande så att hushållspappers fyller en viktig funktion i mitt vardagsliv. Kanske behöver det ingen närmare introduktion. Kanske är det fler som häller för mycket, eller utanför eller ja. Spiller.

IMG_20200202_213347_177.jpg

Plötsligt en dag fann jag mig rotandes i frysen. Hade vi inte lite eneträ kvar från den skitstora enen hos Olles föräldrar? Jo, det fanns en jäkligt kvistig bit. Den var hyfsat rak, så den fick det bli. Jag täljde den först ren från bark på täljhästen och efter att den torkat fick den en något mer bearbetad yta. Foten gjordes av en spillbit al som Olle hade i nån gömma. Pinnen monterades med lim och lite träflisor.

20200202_212149.jpg

Känns otroligt slöjdigt och händigt och som att man har en rik stash när man kan bara kan svänga ihop nåt man faktiskt behövde på det här sättet. Fem av fem!

 

Generalrepetition

Det är konstigt att man i IT-branschen (i vilken jag tjänar alla mina pengar) är så himla stolt över det man kallar moderna arbetssätt dvs att testa sig fram och inte lägga hundra år och hundra miljoner på en grej som man inte vet om den funkar.

I alla andra verksamheter jag känner starkt för är det helt otänkbart.

Man klipper inte i det dyra tyget innan man gjort en toille.

Man kan sticka ärmar och allt möjligt längre eller kortare för att passa kroppen.

Man repeterar och bjuder in provpublik. Innan den stora premiären. Den är imorgon. Det känns förbannat fint och pirrigt!

Slätstickning är inte som att skriva

I påskas började jag sticka legendariska “Siri” – ett jättevackert mönster av Linnéa Öhman. Jag började kanske 4 gånger men fick liksom aldrig rätt på hur maskorna i bladmönstret skulle luta sig mot varandra. Sen påminde jag mig om att volanger är en underbar uppfinning och att The Westrand Sisters har ett bedårande mönster där en volang är precis i blockfånget. Koftan som heter Solange.

DSC02361

Jag har stickat den i varmt rosa Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri, vilket såklart är en ljuvlig bekantskap.

Det är mycket slätstickning i Koftan Solange. Det är det. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Man jublar när man får göra förkortade varv, raglan-minskningar eller när man ÄNTLIGEN kommer till volangen. Bara för att inse att volangen är ännu mer tid för mindfulness. Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Aviga och räta. Oändliga rader. Har aldrig tidigare i livet haft så många maskor på stickorna som i den här volangen.

DSC02362

Ibland får jag lite credd för att jag är så himla kreativ som håller på med slöjd. Jag älskar såklart den kredden! Men sen jag började en skrivkurs, och sen jag började pratade mer om skrivande med mina skrivande vänner inser jag att stickning (och i synnerhet slätstickning) är väldigt lättsamt i jämförelse.

När jag skriver (jag bekantar mig med att skriva dramatik, för teaterscenen) måste jag känna in mig med mina karaktärer, jag måste fundera på vad som ska hända, jag måste låta det som ska hända gestaltas i det rollerna säger, det som sägs måste kännas äkta. Jag måste koncentrera mig. Jag blir självmedveten och känner mig sårbar. Undviker skrivplatser där det känns som nån kan läsa över min axel. Undviker definitivt att skriva när mycket annat (ni vet arbetslivet till exempel) snurrar i huvet.

DSC02363

Mina skrivande vänner har det också såhär. Även om de såklart kan förhålla sig mer professionellt till sina texter har de också saker som snurrar och surrar. Jag tjatar ibland på dem att de måste skriva. Tänker att jag kan ju hålla på med mitt varje kväll.

Och jag ska väl fortsätta tjata. Men jag ska inte jämföra mera. Ska skriva lite mer själv istället.

Tidlöst är en bluff

Varför säger alla att de vill ha ett tidlöst kök. Ett tidlöst hem. En tidlös design?

(Är tanken att om man är tidsresenär och hamnar hemma hos dem ska man inte kunna vara helt säker – är det 1200-tal eller 2010-tal?)

Och i nästa andetag föreslår de det minst tidlösa som finns. Vita väggar, vita skåp och vita golv.

Finns det något egentligen som andas 2010-tal mer än vitt vitt vitt? Innan dess hade vi den tidlösa fondväggen, som kunde vara knallröd eller kanske soft cappuchino. Innan dess var det väl svampat i tidlöst orange på en botten av gult. Och innan dess har jag tyvärr ingen aning.

Varför tror vi att det mest tidsbundna vi har är giltig smak till evigheten och tillbaka?

Och varför hänvisar vi till det tidlösa idealet när vi vill spara på krutet och skala av, skala av, skala av? Är minimalismen (som ideal, inte av nöd) tidlös? Okej nu kanske vi måste börja prata om asketer, mystiker och diverse munkar. Kanske håller inte min tes hela vägen. Jag vill bara att ni funderar ett varv till på om helt vita kök verkligen är ett stilideal som kommer kännas giltigt forever.

Här nedan kommer ett gäng svingamla inredningsdetaljer från nåt gammalt åbäke till gård i Hälsingland som jag kollade på i somras.

dsc01851dsc01811dsc01824