Slätstickning är inte som att skriva

I påskas började jag sticka legendariska “Siri” – ett jättevackert mönster av Linnéa Öhman. Jag började kanske 4 gånger men fick liksom aldrig rätt på hur maskorna i bladmönstret skulle luta sig mot varandra. Sen påminde jag mig om att volanger är en underbar uppfinning och att The Westrand Sisters har ett bedårande mönster där en volang är precis i blockfånget. Koftan som heter Solange.

DSC02361

Jag har stickat den i varmt rosa Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri, vilket såklart är en ljuvlig bekantskap.

Det är mycket slätstickning i Koftan Solange. Det är det. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Man jublar när man får göra förkortade varv, raglan-minskningar eller när man ÄNTLIGEN kommer till volangen. Bara för att inse att volangen är ännu mer tid för mindfulness. Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Aviga och räta. Oändliga rader. Har aldrig tidigare i livet haft så många maskor på stickorna som i den här volangen.

DSC02362

Ibland får jag lite credd för att jag är så himla kreativ som håller på med slöjd. Jag älskar såklart den kredden! Men sen jag började en skrivkurs, och sen jag började pratade mer om skrivande med mina skrivande vänner inser jag att stickning (och i synnerhet slätstickning) är väldigt lättsamt i jämförelse.

När jag skriver (jag bekantar mig med att skriva dramatik, för teaterscenen) måste jag känna in mig med mina karaktärer, jag måste fundera på vad som ska hända, jag måste låta det som ska hända gestaltas i det rollerna säger, det som sägs måste kännas äkta. Jag måste koncentrera mig. Jag blir självmedveten och känner mig sårbar. Undviker skrivplatser där det känns som nån kan läsa över min axel. Undviker definitivt att skriva när mycket annat (ni vet arbetslivet till exempel) snurrar i huvet.

DSC02363

Mina skrivande vänner har det också såhär. Även om de såklart kan förhålla sig mer professionellt till sina texter har de också saker som snurrar och surrar. Jag tjatar ibland på dem att de måste skriva. Tänker att jag kan ju hålla på med mitt varje kväll.

Och jag ska väl fortsätta tjata. Men jag ska inte jämföra mera. Ska skriva lite mer själv istället.

Två långa hajar två väldiga koltrastar

DSC00628 I samband med utställningen Dela Vantar på Hemslöjden i Skåne unnade jag mig stickboken “Kulturkoftor” av Cecilia Dackenberg. Hela boken är fylld av mönster tätt sammankopplade med utmärkt storytelling till olika kulturpersonligheter vilket jag är mycket svag för. Det gör stickningen som en del av en utklädningslek där jag får vara Siri Derkert, Kurt Cobain eller deltgare i Andréexpeditionen.

Som av en händelse hade jag ett utmärkt garn i gömmorna till mönstret “En diktares ullstrumpor”, ett blå och silverglittrigt sockgarn från Limmo Design.

DSC00630

Strumporna är en tolkning av de strumpor den chilenska diktaren Pablo Neruda hyllar i bland annat följande rader:

Djärva strumpor,
mina fötter blev två fiskar av ylle
två långa hajar
blå som havet, ultramarin,
genomstugna med en tråd av guld,
två väldiga koltrastar
två kanoner,
mina fötter hedrades på detta sätt
av dessa himmelska strumpor.

Visst kan man fila och smörja och måla naglarna för att muntra upp sina fossingar. Men jag kan inte tänka mig något som liknar detta! Koltrastar som flaxar genom skymningen. Hajar som stegar fram i mörka korridorer. Hedrande var ordet.

DSC00629

Mönstret är skrivet för stickor 3,5. Limmos sockgarn är dock i tunnaste laget för den stickstorleken så jag valde största storleken och körde på stickor 2,5 istället. Enda övriga justeringen är att jag gjorde ihoptagningarna vid tårna något flackare än mönstret, med tre varv mellan ihoptagningarna istället för två.

 

Fullampans nya kläder

DSC_0136

Det var en gång en sliten gammal bordslampa. Den kom säkert från ett stort svenskt möbelvaruhus. Dess fot var anonym och dess skärm hade varit käck och röd men blekts av en obönhörlig sol i fler lägenheter än den kunde räkna.

Vad gör man med en sådan lampa? Den är ju ok när den är tänd, för den fyller sin funktion men den är sannerligen ingen fröjd för ögat.

Jag gav mig på ett riktigt klassiskt garngraffitihack och bestämde mig för att ta lit lyxiga garnrester och ge den sorgliga uppenbarelsen en ny kostym.

Färgerna valdes för att skava lite mot varandra. Jag tänkte mycket på personer som broderar på bussäten och klär in hela lyktstolpar i garn. Jag uppskattar folkliga utsmyckningar av det offentliga rummet!

Jag stickade tre delar, på rundsticka med 2*2-resår stickades en tub till lampskärmen, till foten och “benet” slätstickade jag delar som jag monterade genom att sy fast dem runt respektive lamp-del.

Och om slutresultatet kan jag bara skrika och tappa hakan ungefär som deltagarna i den gamla goa gör-om-mig-extremt-mycket-med-skönhetsoperatationer-serien The Swan. Tycker ni att detta kvalar in som en Barbie-makeover i lampornas lysande värld?

DSC_0143

Handvanten

handvante1

Att sticka tumvantar i mönstret av en hand. Det är sådan idéer som ger mig storhetsvansinne. Har någon någonsin kommit på något så briljant?

På smala stickor 2,5 mm i Tant Koftas färgspel i supermjuk lammull  tog tassarna form. Jag gav upp alla tankar på intarsiastickning och broderade istället naglarna på slutet. De är konstruerade enligt grundmönstret från Hemslöjdens dela-vantar-projekt

Surrealism at it’s best om ni frågar mig.

Själva det överlägset bedrägliga bara fortsatte in i det faktum att jag tappade bort den ena handvanten när jag använde dem för typ tredje gången igår. Ingen i Stockholms stad kommer sova gott förrän den är åter i sin hamn.

handvante 2

 

 

 

Tjockast garn vinner

rosa bomber 2

Det är verkligen bekvämt att vara normalt “vuxen” i dagens samhälle. Nästan alla platser är designade för att jag enkelt ska kunna ta mig fram och interagera med min omvärld på ett behagligt vis. Ett fåtal tillfällen finns för mig att i själva kroppen påminnas om att det som är normalt och enkelt för mig inte är det för alla. Till exempel om man är en pyssling så är man hänvisad till tändstickor som brasved och dito askar som säng. Jag är inte säker på att jag hade uppskattat den vardagen i praktiken, men i fantasin är det väldigt mysigt.

Det finns en slags trend i att sticka med superstora stickor i skittjockt garn just nu. Jag tycker att uttrycket kommunicerar dels en känsla av att det är handgjort på ett lite knäppt och knasigt sätt, samtidigt som man definitivt får känslan av tempo när man tänker på hur rasande kvickt det måste gå att sticka med de där enorma stickorna.

Sticka som en Pyssling

Jag föll hur som helst för trenden och lade upp en Cable Bomber i chockrosa garn från Wool & the Gang.

Det var gosigt att hålla på med de fluffiga nystanen, och jag var tacksam över att man hoppat över romantiseringen kring jumperstickor och istället levererade med funktionella rundstickor! Tyvärr är det underförstådda löftet om att stora stickor = supersnabb stickning lite avtändande på min sticklust, och det är svårt att få tempo i stickningen när ens händer måste kämpa lite grann för varje maska. Dock var det skoj att få bekanta sig med flät-teknik för första gången! Det gav definitivt mersmak.

rosa bomber 3

Med det sagt känner jag mig mycket cool i min kofta, särskilt med t-shirt från Nattskiftet inunder. Nu spanar jag efter en tillräckligt rymlig vinterjacka som kan rymma detta garnmonster (som iofs gör att jag aldrig mer kommer frysa, så kanske ska skippa jackan).

 

rosa bomber 1

Sammanfattning:

Pyssling-feeling: 5 av 5

Coolhetsfaktor: 5 av 5

Kul stickningsfaktor: 3 av 5