När killen i kiosken skämtsamt frågade om jag förutom salt kola och jordgubb ville ha regnbågsglassen fattade jag ingenting och svarade barskt men glatt att den lämnar jag till barnen.
Tio minuter senare rasslar det till, och den här gången är det inte en duva som letar skatter i buskagen utan kopplingar i min hjärna som nåt fram till varandra:
Min klänning är ju för sjutton en jäkla regnbåge!!!!
Ännu ett fynd i tyglådan. Tror mamma köpte det som gardintyg till stugan, men något stoppade henne från gardinprojektet och jag fick ta över några meter glassrandigt.
Det är inte helt lätt att frifräsa en fungerande omlottringning i vävt tyg. Lärde mig den här gången att både stryka fast lite vlieseline och sy en infodring för att den inte skulle flärpa upp. Sen är det insnitt i sidorna och en lätt utställd kjol. Hål i ena sidan för att kunna knyta banden.
Passade i Hagaparken och jag hoppas den ska passa på stranden!
Det är sommarnatt på balkongen. Äntligen har den förvandlats till en lummig fristad, efter dagens dallrande värme och vårens karga kyla.
Och jag har nya shorts.
Shorts kan vara svårt. Kännas avklätt och oseriöst. Men med ett fybd från tyglådan och Merchant and Mills mönster The Strides känner jag mig både korrekt och kul. Det är riktigt seriösa doningar, med fickor och veck och hällor och gylf.
Det här hotet om att sommaren som ska sådär varm och evighetslång som 2018 gjorde nåt med min syförmåga. Eller egentligen med min sprättförmåga. Någon sa: “att sy är att sprätta”. Att gilla att sy är egentligen att gilla att klippa trådar, pressa sömmar, nåla – och att behöva ändra. Det vill säga sprätta.
Jag har en “ny” sprätt från 2005 som jag alltid sticker mig på. Min bästa sprätt är den jag stulit från mammas syskrin. Förlåt!
Och jag sprätter vidare. I sommarsol. Med sommarklänningar av tyglådefynd och jeanskjolar i skallen.
Under fyra år har jag flera gånger i månaden förberett repetitioner med min improvisationsteatergrupp Fri Roll. Gruppen är sprungen ur en gör det själv-kultur där vi genom att förkovra oss i impro-littertur, titta på andra och tänka själva har testat oss fram till det vi älskar mest: improviserad dramatik.
Varje improögonblick är på samma gång helt unikt och trivialt. Det är bara påhitt i stunden. Vi planerar våra repetitioner för att bli mer lekfulla, bättre på att följa den röda tråden, bättre på att utveckla karaktärer, bättre på att bråka, bättre på att avsluta historian. Vi handplockar försiktigt exakt rätt samarbetslek, exakt rätt tramsiga associationsring, exakt rätt rörelseövning för att skapa den där sjuka och magiska upplevelsen av att när vi väl kör en scen; då kan vi på en gång läsa varandras tankar och allt som händer känns förutbestämt. Känslan av de där rosiga pärmarna är att de omfamnar något magnifikt.
Varje pass består av ständigt återkommande beståndsdelar. Vi checkar in. Vi värmer upp. Vi tränar. När jag bläddrar i boken känns det så futtigt. Alla pass inleds med en runda. Det är väl framförallt det den här boken innehåller. En påminnelse om att ha en runda. Så påtagligt att gå igenom flera år av något som känns storslaget och bli så fullständigt underväldigad av dessa obegripliga och repetitiva listor.
Det kanske inte är uppenbart för utomstående, men vår 3D-skrivare var i stort behov av ett bo. Den stod och skrällde i ett hörn helt själv. Så när jag upptäckte Erik Eje Almqvists anpassade ritningar av Enzo Maris lättbyggda möbler blev saken snabbt biff.
Valet föll på Gun Kessles hylla. En stabil pjäs med stora varitionsmöjligheter. Vi ville att den skulle rymmas i hörnet innanför både fönsterbräda och kroklist, så den fick bli kortare och smalare än origianlutförandet.
Några ritningar och beräkningar av materialåtgång gjordes. Sen bar det av till närmsta bygghandel för att köpa planhyvlat. Följt av ännu mer mätningar och så fram med min favorit, japansågen.
Vi har en liten portabel tving/hyvelbänk som vi brukar montera på mitt bästa möbelköp någonsin – den äldre varianten av Ikeas kökspall Bekväm som är överraskande stabil (och fraktades medelst cykel en regnig dag min första vecka som student i Linköping 2006 inför att jag fått tillträde till ett korridorsrum)
Enda nackdelen med Erik/Enzos möbler är väl egentligen att de ska hamras ihop. För ett par år sedan när vi byggde panel i vardagsrummet uppade jag mina skills i att hamra rakt och effektivt, men det är fortfarande en syssla jag inte är helt övertygad om att mina grannar uppskattar. Hur som helst limmade och förborrade vi för spikarna för att det skulle blir ett lite enklare jobb.
Rakt blev det det också! Badrumsmattan fick vara stötdämpare under hammaren. Som synes förenklade vi stagen som håller ihop hyllan. Vi hittade inte heller planhyvlade brädor i dimensionen 300*22 mm, så körde på stavlimmade hyllplan istället.
Nu pryder Guns hylla sin plats, perfekt i hörnet! Hurra!
Viktigaste kulturupplevelsen i år kan faktiskt ha varit att jag på allvar återvände till folkbiblioteket. Mitt närmaste ligger i Solna centrum och jag älskar det. Ibland åker jag dit när jag är på dåligt humör och inom en timme är jag lugn.
Jag gillar allt med bibblan. Att smyga runt bland hyllorna. Sakta lära sig hitta. Unna sig att låna fler än man hinner lösa. Komma på att man skulle dubbelkolla en grej i en bok på religionsavdelningen. Göra det. Bläddra igenom Elle. Bläddra i en serieroman.
Mysigast var när en äldre indisk kvinna bad mig ta en bild på henne bland alla böcker för hon ville visa sin bokklubb när hon återvände hem efter några veckor i Sverige. Hon ville skryta utomlands med biblioteket på Solna C.
Alla de här fick jag låna! Och även om nån blev lite försenad var det ändå billigare än en enda månad med en bokapp!
📕Nordenhof, Asta Olivia, Pengar på fickan 📗Folkesson, Tove, Kalmars jägarinnor 📙Kristof, Agota, Den stora skrivboken ; Beviset ; Den tredje lögnen 📕Unnes, Elin, Den parfymerade trädgården 📗Häger, Björn, Intervjuteknik 📙Vuong, Ocean, En stund är vi vackra på jorden 📕Folkesson, Tove, Sund 📗Winterson, Jeanette, Det finns annan frukt än apelsiner 📙Knausgård, Karl Ove, Morgonstjärnan 📕Brøgger, Suzanne, Koral 📗Fock, Anna, Väderfenomen 📙Folkesson, Tove, Ölandssången 📕Franzen, Jonathan, Tillrättalägganden 📗Lundberg, Kristian, En liten bok om helvetet 📙Bernhard, Thomas, Gå 📕Lessing, Doris, Gräset sjunger 📗Svetoft, Erik, SPA 📙Mystik och andlighet 📕Strömquist, Liv, Den rödaste rosen slår ut 📗Solnit, Rebecca, Män förklarar saker för mig 📙Kemecsi, Ferenc, Skådespelarens skapande process enligt Stanislavskij-metoden 📕Unnes, Elin, Paris för foodisar 📗Rosenholm, Ann-Christin, Trädgårdsdesign 📙Så renoveras torp & gårdar Schmitz-Günther, Thomas, Ekologiskt byggande och boende 📕Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato 📗Fosse, Jon, Prosa. 1 📙Enquist, Per Olov, Boken om Blanche och Marie 📕Ullmann, Linn, De oroliga 📗Stanislavskij, Konstantin, En skådespelares arbete med sig själv 📙Winterson, Jeanette, Konst
När jag var 17 år var jag på en väldigt formativ resa till Paris med hela min familj. Vi gick på alla museerna. Jag köpte ett otroligt tyg som jag sydde otroliga byxor av. Jag träffade en gatuteatercharlie Chaplin. Vi bodde i en liten lägenhet i Montmartre. Det var otroligt.
Jag förälskade mig i golvhyvlande killar på Musée d’Orsay. Och återsåg min favorit Ernesto Neto på Centre national d’art et de culture Georges-Pompidou. Och stilade med mina kunskaper om hur grekiska krukor dekorerats genom tiderna på Louvren.
Louvren var så fasansfullt stort. Vi fnissade åt den glassiga glaspyramiden som vi läst om i Dan Browns bästsäljare precis. Och gick steg på steg. Jag älskade att befinna mig i konsten. Nära konsten. Tog en bild på mamma bredvid hennes favoritporträtt med pärlörhänge (Johannes Vermeer). Men lite överallt fanns en grej jag störde mig på offantligt. Grupper eller solitärer som hade med sig pall, papper och penna (eller pensel) som helt sonika satt och målade av olika tavlor. Jag tyckte det var grunden av slapphet. Jag ansåg att det var ett tydligt tecken på att de här människorna varken hade fantasi eller egna idéer. Så otroligt lame.
Vatten har flutit under broarna. Klockan har tickat. Jorden har snurrat. Igår genomförde jag en grej jag längtat efter länge. Jag tog tuben till Nationalmuseum. Spatserade in och med dunkande hjärta stannade jag till en minut här och där för att med snabb blyerts skissa ner en profil, en kronärtsskocka, ett ryggslut.
Så roligt det är att rita av! Att säga hej! Att titta noga. Det är svårt. Att våga stanna framför verken, att riskera att vara pyttelite ivägen.
Jag har fastnat för en onlinekurs i teckning. Närmare bestämt klassisk porträtt-teckning enligt renässansmannens metod. Mannen som avses är såklart Leonardo Da Vinci.
Jag har blivit guidad i olika blyertspennor och mjuka sudd och kolkritor.
Det är skuggor av olika valörer. Skuggor skuggor skuggor. Jag älskar färger. Och har länge närt en dröm om att erövra måleri som vuxen. Och med erövra menar jag att känna att jag behärskar det. Att det blir lite som ett språk. Och jag har trott att vägen dit skulle gå via syrenlila och knallrosa och smutsgrön och kleinblå.
Det har överraskat mig att blyertsen är så vilsam.
Har inte tänkt på att sudda skuggor ritade med B6 sen mellanstadiet?
Hur länge kommer den räcka. Vilan. Leonardos vila?
Utbroderat 