Behovsslöjd för spillmajor

Jag minns inte senast jag hade en pappersrullehållare. Kanske fanns det en i trean jag delade omväxlingsvis med mina vänner Oscar och Joel. Men den lämnade vi alla bakom oss 2012 och det är fortfarande så att hushållspappers fyller en viktig funktion i mitt vardagsliv. Kanske behöver det ingen närmare introduktion. Kanske är det fler som häller för mycket, eller utanför eller ja. Spiller.

IMG_20200202_213347_177.jpg

Plötsligt en dag fann jag mig rotandes i frysen. Hade vi inte lite eneträ kvar från den skitstora enen hos Olles föräldrar? Jo, det fanns en jäkligt kvistig bit. Den var hyfsat rak, så den fick det bli. Jag täljde den först ren från bark på täljhästen och efter att den torkat fick den en något mer bearbetad yta. Foten gjordes av en spillbit al som Olle hade i nån gömma. Pinnen monterades med lim och lite träflisor.

20200202_212149.jpg

Känns otroligt slöjdigt och händigt och som att man har en rik stash när man kan bara kan svänga ihop nåt man faktiskt behövde på det här sättet. Fem av fem!

 

Generalrepetition

Det är konstigt att man i IT-branschen (i vilken jag tjänar alla mina pengar) är så himla stolt över det man kallar moderna arbetssätt dvs att testa sig fram och inte lägga hundra år och hundra miljoner på en grej som man inte vet om den funkar.

I alla andra verksamheter jag känner starkt för är det helt otänkbart.

Man klipper inte i det dyra tyget innan man gjort en toille.

Man kan sticka ärmar och allt möjligt längre eller kortare för att passa kroppen.

Man repeterar och bjuder in provpublik. Innan den stora premiären. Den är imorgon. Det känns förbannat fint och pirrigt!

Slätstickning är inte som att skriva

I påskas började jag sticka legendariska “Siri” – ett jättevackert mönster av Linnéa Öhman. Jag började kanske 4 gånger men fick liksom aldrig rätt på hur maskorna i bladmönstret skulle luta sig mot varandra. Sen påminde jag mig om att volanger är en underbar uppfinning och att The Westrand Sisters har ett bedårande mönster där en volang är precis i blockfånget. Koftan som heter Solange.

DSC02361

Jag har stickat den i varmt rosa Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri, vilket såklart är en ljuvlig bekantskap.

Det är mycket slätstickning i Koftan Solange. Det är det. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Man jublar när man får göra förkortade varv, raglan-minskningar eller när man ÄNTLIGEN kommer till volangen. Bara för att inse att volangen är ännu mer tid för mindfulness. Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Aviga och räta. Oändliga rader. Har aldrig tidigare i livet haft så många maskor på stickorna som i den här volangen.

DSC02362

Ibland får jag lite credd för att jag är så himla kreativ som håller på med slöjd. Jag älskar såklart den kredden! Men sen jag började en skrivkurs, och sen jag började pratade mer om skrivande med mina skrivande vänner inser jag att stickning (och i synnerhet slätstickning) är väldigt lättsamt i jämförelse.

När jag skriver (jag bekantar mig med att skriva dramatik, för teaterscenen) måste jag känna in mig med mina karaktärer, jag måste fundera på vad som ska hända, jag måste låta det som ska hända gestaltas i det rollerna säger, det som sägs måste kännas äkta. Jag måste koncentrera mig. Jag blir självmedveten och känner mig sårbar. Undviker skrivplatser där det känns som nån kan läsa över min axel. Undviker definitivt att skriva när mycket annat (ni vet arbetslivet till exempel) snurrar i huvet.

DSC02363

Mina skrivande vänner har det också såhär. Även om de såklart kan förhålla sig mer professionellt till sina texter har de också saker som snurrar och surrar. Jag tjatar ibland på dem att de måste skriva. Tänker att jag kan ju hålla på med mitt varje kväll.

Och jag ska väl fortsätta tjata. Men jag ska inte jämföra mera. Ska skriva lite mer själv istället.

Tidlöst är en bluff

Varför säger alla att de vill ha ett tidlöst kök. Ett tidlöst hem. En tidlös design?

(Är tanken att om man är tidsresenär och hamnar hemma hos dem ska man inte kunna vara helt säker – är det 1200-tal eller 2010-tal?)

Och i nästa andetag föreslår de det minst tidlösa som finns. Vita väggar, vita skåp och vita golv.

Finns det något egentligen som andas 2010-tal mer än vitt vitt vitt? Innan dess hade vi den tidlösa fondväggen, som kunde vara knallröd eller kanske soft cappuchino. Innan dess var det väl svampat i tidlöst orange på en botten av gult. Och innan dess har jag tyvärr ingen aning.

Varför tror vi att det mest tidsbundna vi har är giltig smak till evigheten och tillbaka?

Och varför hänvisar vi till det tidlösa idealet när vi vill spara på krutet och skala av, skala av, skala av? Är minimalismen (som ideal, inte av nöd) tidlös? Okej nu kanske vi måste börja prata om asketer, mystiker och diverse munkar. Kanske håller inte min tes hela vägen. Jag vill bara att ni funderar ett varv till på om helt vita kök verkligen är ett stilideal som kommer kännas giltigt forever.

Här nedan kommer ett gäng svingamla inredningsdetaljer från nåt gammalt åbäke till gård i Hälsingland som jag kollade på i somras.

dsc01851dsc01811dsc01824

Färgning starter-kit från Anna

Min vän Anna höll på att flytta till London tidigt i höstas och kunde inte ta med sig allt. Hon frågade om jag ville ha ett starter-kit för växtfärgning.

Det ville jag!

Jag tog med mig några påsar med blandade torra skal, blommor, vass-ax och ollon och en burk med järnvatten till ett hus i nordvästra Värmland där det fanns utrymme i tiden och i skallen för att testa lite ovana grejer.

DSC07310

Innan färgning rullade jag in diverse grejer i sidentyger och klippte till lite random bitar av ljust ylletyg (båda sorterna rester från brudjackan)

DSC07319

Rosa siden färgat i granatäpple, lökskal, vass doppad i järnvatten

DSC07318

Rosa siden färgat i granatäppleskal, lökskal och svarta stockrosor

DSC07320

Ull färgat i granatäppleskal och lökskal.

Att tänka att man inte bara kan påverka sina kläder utifrån hur man stylar dem utan också med tanke vilken färg de har. Och att den färgen kan vara föränderlig. Det är ett nytt tankesätt för mig.

Just nu är de här sidenbitarna mest två små scarves som jag ibland har i håret. Men jag tror det kommer mera.

Den eviga drömmen om kapselgarderoben

Det är trendigt att ha en kapsel-garderob. Några få och älskade plagg som passar jämt. Det går i linje med minimalistiska ideal och planetens behov av drastiskt minskad shopping. Idealet med kapselgarderob passar verkligen inte för mig, som snarare försöker bygga en garderob baserat på knas-plaggen. Så därför är det egentligen underligt att jag föll för Merchant & Mills mönsterbok “The Workbook”. Den innehåller bas-mönster för bas-kläder i rejäla, men naturligtvis helt underbara tyger. Och det är en utmaning att inte falla pladask.

Det är väldigt rena linjer, knappt ens en krage. Jag upplever det som ännu enklare än t ex Nygårdsanna. Såklart man vill leva i idén om att tillbringa året under lager av Merchant & Mills.   Helst sydda i bohemiska lyxtyger – supermjuk kashmir, frasigt siden, rejält ylle, krispigt och snyggskrynkligt bomull, smickarande viskos. Egentligen behöver man bara skrolla i Merchant & Mills tygavdelning för att bilda sig en uppfattning.

Jag har sytt tre plagg från boken.

Fladdriga brallan – The Strides

Jag börjar med min favorit. Byxorna “The Strides” är sydda i ett alldeles för billigt linnetyg från Ikea, fickorna från en stuvbit från en kimono jag anskaffade i Los Angeles 2014 men kortade av.

De har en imponerande vidd, sitter högt och då jag även gjort dem på gränsen till för långa känner man sig som en käck och modärn byxpionjär från för längesen.

Det var jättekul att sy ett så pass avancerat plagg som byxor med fickor och gylf ändå är.

Om jag skulle sy dem igen tror att jag skulle göra dem lite mindre på alla håll. Byxorna är det av de tre plaggen som jag använt mest.

Midjekorta omlottblusen – Heron Top

Blusen “Heron Top” är sydd i en gammal älskad köksgardin med krasse-mönster. Det är uppenbart att fler i min familj har haft drömmar om Monets trädgård. 

img_32921

Jag tycker att den blev väldigt stilig med allt rynk fram, men tyvärr är mönstret alldeles för kort i midjan för att passa min kroppsform . Jag gav således bort den till min syster Lovisa som föga förvånande bär den med klass och stil.

Stadiga linnet – Bantam Vest

img_20190719_154012_265

Jag köpte ett helt sinnessjukt sidentyg på Medeltida jul-marknaden i Visby i vintras. Det är en reproduktion av nåt flådigt tyg som eventuellt är tapet eller liknande i något svingammalt tyskt slott. Jag köpte det sista på rullen och fick ett bra pris.

Av tyget sydde jag något så otidsenligt som en partytopp.

Mönstret är väldigt rejält, särskilt med detaljen att man syr in sömsmånen så den blir osynlig (verkar heta nåt med franska sömmar på engelska). Om jag syr ytterligare linnen enligt denna modell kommer jag nog välja ett mer följsamt tyg med mera fall – nu kompenserar de fladdriga brallorna på bilden ovan för det historiska sidenets totala prålighet.

Kapsel schmapsel

Sammanfattningsvis misslyckades jag med att göra plagg som matchar med varandra och således har jag fortfarande inte någon minimalistisk garderob. Men det var inte desto mindre kul att sy de här plaggen!

 

Katter till kattälskare

Varje gång jag pratat om inredning med min syster Ellen den senaste tiden har hon hänvisat till en avskalad och naturmaterialig stil.

Tills hennes födelsedag ville jag därför göra något som förhoppningsvis kunde falla henne i smaken. Att hon gillar katter är sedan gammalt. Att jag sedan råkade ha ett rejält stycke grovt, handvävt linnetyg över sedan min experiment med medeltida klädedräkter var bara tur.

e0d0f4648aaf6e094b0d18db6ff2c371.jpg

I min pinterestmapp med katter hittade jag det perfekta underlaget. Den japanska konstnären Miroco Machiko har ett underbart skevt och uttrycksfullt bildspråk.

DSC06927

Jag ritade upp mönstret med en tunn tuschpenna direkt på tyget. Sedan broderade jag stjälkstygn med svart moline-garn (3 trådar, så jag delade garnet på hälften kan man säga).

Jag började med att göra katternas konturer och fyllde sedan på med detaljer. Det är intressant att det alltid dröjer ganska långt in i broderiet tills jag känner att det kommer bli bra, det krävs både nosar och morrhår för att katterna ska komma till liv.

DSC06947

För att göra kudden mer arbetad, skydda hörnen lite och lägga till något mer färgelement lade jag till tygflärpar i i ljusgult, senapsgult och laxrosa hörnorna. Baksidan är svart kläde med en broderad hälsning och årtal. Inspirerad av sagda medeltidsexperiment monterade jag kudden helt för hand.

 

 

 

Näckrosdynan – harmoni i grönt

Jag har älskat Claude Monet lika länge som jag varit en (stundtals i smyg) romantiker. Troligen har Lena Andersson och “Linnea i målarens trädgård” (1985) ett finger med i spelet. Och det går inte över!

DSC_0181

För några par år sedan frågade min vän Katta om jag ville hänga med till Paris en maj-helg. Det ville jag. Sen frågade hon om jag eventuellt möjligtvis kunde tänka mig att göra en utflykt till Giverny för att besöka Monets hem och trädgård. Jag blev knäsvag.

DSC_0193

Trädgården var fantastisk. Vi var båda lite tagna av skönheten. Det var även de mc-knuttar som gick före oss varvet runt näckrosdammen.Trädgården består av lager på lager av blomsterprakt och färgöverdåd. Det går inte att bli mätt (jag återvände i sällskap av min familj ett par år senare till exempel).

20150517_121648

Dagen efter kollade vi på Monets megamålningar på L´orangerie-museet och det är något svindlande med det där impressionistiska sättet att måla. Kludd kludd kludd säger Linnéa i boken. Och det är alla färger. Alla! Ill-lila och neongrönt. Gråbeige och beigegrå. Det är magi att det blir föreställande konst över huvud taget. Jag blev otroligt berörd av att befinna mig i de här ovala rummen. Som att frysa ett ögonblick av perfekt gryning.

Snabbspola fram till 2018! Det är dags för en ny ylledyna.

Jag gjorde en skiss i ett jättestort block, med pensel och bläck. Det är tillfredställande att att skissa med härliga tekniker. Jag har annars lätt att fastna i ett en skiss ska vara på ett tunt, prassligt papper med nån kass blyertspenna. Då blir det sällan av att jag skissar. Men jag börjar mer och mer inse att skissandet kan vara en intressant och givande del av skapande-processen. Jag drivs mycket av “jag vill börja NU!” och kanske kan en skiss också svara mot den känslan (ibland).

Skiss av näckrosblad

På en Broderi-aw tog jag de första stapplande stygnen på vad som några månader senare blir en slags Monet-parafras i ull.

DSC06941

Broderiet är gjort i blandade ullgarner från alla håll och kanter. Botten är svart kläde. Näckrosbladen är gjorda i schattersöm, övriga broderier i schattersöm, plattsöm och ett och annat stjälkstygn.

DSC06938

Dynan är kantad med dubbelvikta tygremsor, som en slags tygremsornas kavelfrans.

DSC06943

Baksidan är en stuvbit av ett Morris-tyg som jag hade liggande efter att vi klätt om kökssoffan.

DSC06940

Näckrosdynan passar som av en händelse otroligt bra både i vår soffa och under kinden när man vill ta sig en tupplur och drömma om Giverny.

Två långa hajar två väldiga koltrastar

DSC00628 I samband med utställningen Dela Vantar på Hemslöjden i Skåne unnade jag mig stickboken “Kulturkoftor” av Cecilia Dackenberg. Hela boken är fylld av mönster tätt sammankopplade med utmärkt storytelling till olika kulturpersonligheter vilket jag är mycket svag för. Det gör stickningen som en del av en utklädningslek där jag får vara Siri Derkert, Kurt Cobain eller deltgare i Andréexpeditionen.

Som av en händelse hade jag ett utmärkt garn i gömmorna till mönstret “En diktares ullstrumpor”, ett blå och silverglittrigt sockgarn från Limmo Design.

DSC00630

Strumporna är en tolkning av de strumpor den chilenska diktaren Pablo Neruda hyllar i bland annat följande rader:

Djärva strumpor,
mina fötter blev två fiskar av ylle
två långa hajar
blå som havet, ultramarin,
genomstugna med en tråd av guld,
två väldiga koltrastar
två kanoner,
mina fötter hedrades på detta sätt
av dessa himmelska strumpor.

Visst kan man fila och smörja och måla naglarna för att muntra upp sina fossingar. Men jag kan inte tänka mig något som liknar detta! Koltrastar som flaxar genom skymningen. Hajar som stegar fram i mörka korridorer. Hedrande var ordet.

DSC00629

Mönstret är skrivet för stickor 3,5. Limmos sockgarn är dock i tunnaste laget för den stickstorleken så jag valde största storleken och körde på stickor 2,5 istället. Enda övriga justeringen är att jag gjorde ihoptagningarna vid tårna något flackare än mönstret, med tre varv mellan ihoptagningarna istället för två.