För tio år sen stickade jag min första kofta. Tänkte att vi skulle ta oss en titt på den och dess efterföljare!

Här ligger samlingen i en klassisk härva.

Det här är min första! Köpte garn på Gotland sommaren 2010 och designade sedan ett eget mönster (!). Garnet är från Gotlands spinneri och troligen det tvåtrådiga Sårk i en ofärgad mörkgrå och en färgad gyllengul.

Modellen är raglan men med isydd ärm, ganska kort rygg och en stor sjalkrage som är upplockad längs hela framsidan.

Den är varm och fluffig och får alltid kärleksfulla kommentarer när jag bär den!

Alltså! Den här rackaren, stickad efter ett retro-mönster köpt hos Tant Hulda i Lund. Det var mitt första större projekt på tunnare stickor (typ stickor 3) och dessutom det här bubbelmönstret på bröstet. Level up alltså! Den är stickad i ett väldigt mjukt och väldigt rostrött alpackagarn (Iloyarn Alpacka Superfine)

Till historien hör att jag köpte även retro plaststickor som jag stickade på. Under den här tiden reste jag väldigt mycket i jobbet. Först tog jag med mig den i min incheckade weekendbag till Finland (där jag skulle demonstrera en digital tavla för planering på sjukhusavdelningar på nån sorts hälsomässa). När jag packade upp mitt sticke tror ni inte att de gula stickorna i plast var av på flera ställen??

Men det tar inte slut där. Ett par månader sedan stickade jag fortfarande på koftan och reste fortfarande ganska mycket. Den här gången satt jag på tåget till Norrköping där jag skulle plocka upp en hyrbil och köra ner till Västervik (för att hjälpa en avdelningen på sjukhuset att komma igång att använda nämnda planeringsverktyg). Jag stiger av tåget, hämtar nycklar på Pressbyrån, sätter mig i bilen, startar motorn. Drabbas av en insikt. Resväskan. Den är kvar på tåget!

I väskan låg såklart min favoritjeans, mina favoritsneakers och inte minst en färdig och en påbörjad ärm! Oh lord.

Jag fick aldrig tillbaka resväskan. Men jag fick tag på mer garn och så småningom/mot alla odds blev den klar, tröjan.

Knapparna är förresten från Mattsons Band på Kungsgatan i Stockholm. Saknar dem!

Den här gråa är stickad i entrådigt ullgarn, även det från Gotland – Eko Strand från Ateljé Huskroken, även mönstret är från Huskroken.

Det är en enkel, lätt men varm kofta med ett strukturmönster i form av en lite obalanserad resår kan man säga. Passar till allt!

Bästa detaljen är ändå de handgjorda knapparna i samma garn som koftan. Ganska meningslösa som funktionella knappar, men fina!

Ännu en favorit! Flaum av Justyna Lorkowska stickad i ett lätt och luftigt garn, även detta från Gotland. Ull och piano ligger bakom det.

Den här har jag visat tidigare! Jäkligt maffig! Ganska svår att få plats med under jackan (och lite gles att köra utan jacka). Min tuffaste kofta? Cable Bomber från Wool and the gang!

Får man kalla tröjor för koftor? Den här är ju från Celia Dackenbergs Kulturkoftor så den borde räknas. Allt jag tänkt om den kan ni läsa här 🙂

Också denna cirkus-kragödle-dröm! Senaste tillskottet i samlingen och bäst hittills!? Solange Cardigan av Westrand Sisters. Succé.

10 år och 7 koftor senare stickar jag på det nya heta – nämligen en väst.

Jag är äntligen klar med de oändliga raderna av slätstickning!

Koftan Solange  är färdigstickad och den är magisk!

Jag känner mig ömsom som en cirkusdirektör, en prinsessbakelse och en draködla när jag bär den.

Projektet började som en koftan Siri men efter att jag fyra gånger missförstått diagrammet och även sneglat ganska länge på den här magiska volangen så repade jag återigen och började om.

Garnet är rosa Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri

(kroklisten har Olle täljt)

Och nog finns det en kvalitet i att hålla på med en enformig stickning i flera, flera månader. Sen finns plötsligt en stilfull kofta!

Jag har stickat en resår och snart en första bård. Det är roligt med hönsestrik. Hela tiden kan jag fantisera om vad som kommer bli nästa mönsterbård och nästa färgkombination.

Jag stickar i garn av shetlandsull från Jamieson & Smith. Det är strävt och vackert!

Jag drömmer också hela tiden när jag stickar om när och hur jag kommer bära plagget, västen i det här fallet. Kanske på en cykelsemester på Öland? En dimmig morgon i Portland?

Eller kanske i en rosenbuske?

När man ser den här bilden är det lätt att tro att min främsta stilförebild är Maja i Majas alfabetssånger. Den här bilden är förresten tagen på ett svinmysigt tacoställe nära Gothem på Gotland.

Det är väl inget större fel på Maja som stilförebild. Hon har antagligen kläder av supersköna material. Det ser alltid ut att vara bekväma modeller. Hon är praktiskt klädd, men verkar ändå ha en soft spot för det romantiska. Nattmössa liksom. Hur genialt?

En som till fullo behärskar att ta något riktigt töntigt och göra det coolare än coolast är annars Silvana Imam. Instoppade byxor i jättelika strumpor. Inga problem. Jacka knuten runt midjan. Redo för gala. Miniflätor mitt i håret. Megakedja hängandes runt nacken. Är det en buff jag ser runt halsen? Jag tycker Silvana gör allt coolt.

Kanske var jag omedvetet inspirerad av henne när jag istället för mitt namn (jag går ju trots allt inte i förskola) valde att mönster sticka ett gäng smileys på ryggen på min sjödamströja efter Celia Dackensbergs mönster i boken “Kulturkoftor.

Sjödamen med smileysar är stickad i Visjögarn frön Östergötlands ullspinneri. På axeln sitter några träknappar.

Det låter som en klyscha men den här unika kombinationen av Maja, Silvana och Coco Chanel passar till allt. Jämt.

När jag var i Japan sommaren 2018 noterade jag med glädje hur unga killar gärna bar en så kallad gw-väst. Det vill säga en fritidsväst i svart eller beige med massa fickor. På samma resa hittade jag en rosa canvasväst på en reagalge från nåt sorts surfmärke (helt klart creddigt!).

Nu har västtrenden blåst västerut. Alla pratar om västar och pullovers. Och jag planerar för att genomföra min dröm om en väst i hönsestrikk. Chict till allt! Varmt under kappan!

Jag har spanat på danska märket Stine Goya för inspiration till färgerna. Västen får ju gärna kännas modern och slöjdig helt samtidigt tänker jag.

Jag har längtat länge efter hönsestrikk. Före jul gav jag mig Anna Bauers utmärkta och nya bok i present. En fördel med metoden är att användningen av överblivna garner premieras. Jag stickade ett par – men olika!! – vantar till min mamma i födelsedagspresent. Är särskilt nöjd med skalbaggarna och klöverrankan. Tycker också de fick ett gemensamt utseende genom att jag använde samma färgskala på båda vantarna. Tänkte först att det var solnedgångskulör men nu ser jag att det är februaritulpaner!