Den här texten är ingenting för den som är känslig för avslöjanden av handling.
Jag har senaste tiden sett filmen The Brutalist och tv-serien Trolösa. Båda berättelserna skildrar kvinnor som har gränser.
Marianne i Trolösa både vill och vill inte när hon drabbas av passion. Hon njuter och hon skäms på ett väldigt rakt sätt. Och hon avslöjar sin våldtäktsman för alla när det behövs och räknar med att bli hörd. Det är en imponerande kvinna som skildras. Inte för att hon är speciellt god eller duktig, utan för att hon har kontakt med sina gränser.
Erzebéth i The Brutalist är så rak med sin make, som hon varit separerad (alltså inte på grund av egen vilja utan på grund av utrotningen under Förintelsen) från i många år. Hon är ärlig med sin lust såväl som med sin ensamhet. Jag känner att hon är både hoppfull och hopplös efter sin flykt över Atlanten. Och hon är ärlig.
De här porträtten har fastnat i mig. De känns trots fiktionen som något ganska köttigt och blodigt. De känns, tack vare fiktionen, som föredömen.
