Generalrepetition

Det är konstigt att man i IT-branschen (i vilken jag tjänar alla mina pengar) är så himla stolt över det man kallar moderna arbetssätt dvs att testa sig fram och inte lägga hundra år och hundra miljoner på en grej som man inte vet om den funkar.

I alla andra verksamheter jag känner starkt för är det helt otänkbart.

Man klipper inte i det dyra tyget innan man gjort en toille.

Man kan sticka ärmar och allt möjligt längre eller kortare för att passa kroppen.

Man repeterar och bjuder in provpublik. Innan den stora premiären. Den är imorgon. Det känns förbannat fint och pirrigt!

Tidlöst är en bluff

Varför säger alla att de vill ha ett tidlöst kök. Ett tidlöst hem. En tidlös design?

(Är tanken att om man är tidsresenär och hamnar hemma hos dem ska man inte kunna vara helt säker – är det 1200-tal eller 2010-tal?)

Och i nästa andetag föreslår de det minst tidlösa som finns. Vita väggar, vita skåp och vita golv.

Finns det något egentligen som andas 2010-tal mer än vitt vitt vitt? Innan dess hade vi den tidlösa fondväggen, som kunde vara knallröd eller kanske soft cappuchino. Innan dess var det väl svampat i tidlöst orange på en botten av gult. Och innan dess har jag tyvärr ingen aning.

Varför tror vi att det mest tidsbundna vi har är giltig smak till evigheten och tillbaka?

Och varför hänvisar vi till det tidlösa idealet när vi vill spara på krutet och skala av, skala av, skala av? Är minimalismen (som ideal, inte av nöd) tidlös? Okej nu kanske vi måste börja prata om asketer, mystiker och diverse munkar. Kanske håller inte min tes hela vägen. Jag vill bara att ni funderar ett varv till på om helt vita kök verkligen är ett stilideal som kommer kännas giltigt forever.

Här nedan kommer ett gäng svingamla inredningsdetaljer från nåt gammalt åbäke till gård i Hälsingland som jag kollade på i somras.

dsc01851dsc01811dsc01824